Jag skrek på min dotter.

ptfiasw2
ptfiasw2-3
ptfiasw2-2
ptfiasw2m
God morgon! Som vi har jobbat med vår nya lägenhet i helgen. Engagerade nästan hela familjen (min storasyster + fru, deras två barn, mina föräldrar som dessutom tog en semesterdag för att och min storebror) och jag blev helt varm i hjärtat när jag såg Edith sitta i mina två systerdöttrars knä och tittade på film, syrran som låg och målade något element, brorsan som är målare tog alla svåra detaljer, syrrans fru som kröp längs golvet mot någon list och så vidare. Och imorgon kommer Kims föräldrar som grädden på moset och hjälper oss. Familj! ♥

Idag tar jag en paus från fix och cyklar in till kontoret för att jobba några timmar innan det är dags att hämta Edith. Appropå henne så blev jag riktigt arg på henne för första gången i helgen. Känner mig dålig men fick ett bryt. Det tog mig 20 minuter att få byta en blöja och mitt tålamod var i botten pga trött och gjort tusen saker hela dagen. Så skrek till och med till. Uselt! Det känns helt uselt. Gick iväg och andades och bad om ursäkt och berättade att mamma blev arg för att jag är trött och att jag ville att vi skulle samarbeta och att det inte var hennes fel och vi blev vänner igen. Men det kändes så onödigt och jobbigt. Kan inte ni berätta om någon gång som ni har tappat det med era barn? Skulle vara världens bästa tröst.

Vill bara ha tisdag nu så vi får flytta över och sätta igång på riktigt med uppackning och inredning. Längtar löjligt mycket tills jag får köpa nya blommor!

Mår väldigt bra just nu. Känner mig så tillfreds och tacksam. Väldigt tacksam för prick allt! Okej, måste skriva ta i trä, peppar peppar för protokollet.

Hur mår du? Hur har helgen varit? 

  1. Mikaela skriver:

    Lovar, du är inte ensam. Har rytit till åt min 17 månaders några gånger när jag bara tappat det. Usch, får alltid så dåligt samvete efteråt och känner mig som världens sämsta mamma. Men ibland rinner bägaren över. Skönt att läsa att man inte är ensam om det.

  2. Ida skriver:

    Har en 4-åring son och en till liten kille som är lika gammal som Edith (på dagen)!
    Förra veckan satt vi vid matbordet och den stora sa att maten var äcklig och den minsta satt och skrek så fort maten ställdes fram (antagligen för att tre tänder börjar komma längst bak och det gör svinont att äta) så jag tappade det helt och skrek(!!!): ”TYYYYST” Fick sån ångest och det är inte okej men försöker alltid förklara precis som du gjorde att ibland blir man trött och ledsen. Min stora killa är så snäll och säger till lillebror att ”mamma gör all mat till oss och blir ledsen när vi inte gillar den”. Så länge man kan prata och be om ursäkt så tror jag det är viktigt att de förstår att man kan bli arg och att det är okej mm.
    Du är en grym mamma och alla är mänskliga! Stor kram till dig!!!

  3. T skriver:

    Har en 3-åring och en 4-månaders hemma och det känns ibland som att det enda jag gör är att bråka med min stora tjej. ALLT är en konflikt och ofta slutar det med tårar både från henne och från mig. Hon var lugnet själv fram tills hon blev 2 och sen kom hon in i ”trots” och jagutveckling deluxe så jag knappt känner igen min lilla tjej längre. Jag försöker ta egentid med henne och göra något bara vi två men bara att typ ta på jackan kan göra att hon lägger sig på golvet och vägrar resa sig så det slutar med att vi inte kommer iväg…Är genuint ledsen varje dag och får ofta lägga ner min bebis och stänga in mig i tvättstugan och fulgråta ut min frustation innan ”mamma är glad igen” Sen kommer de få stunderna när bebisen sover på bröstet och min stora flicka kryper nära mig, klappar på mig och säger ”lilla mamma” och tittar på mig med sina stora vackra ögon och hjärtat fylls av en sån enorm kärlek. Och såklart det dåliga samvetet för att jag tidigare skrek och var arg…Usch..

  4. Petra skriver:

    Häromkvällen la vi båda barnen i vår säng pga mysbehov. Jag saknade deras varma goa händer. Men nattningen tog annan vändning när de började bråka om vem som fick lov att röra sig här eller där (småbarnsföräldrar fattar). De börjar slåss. Sparka slå osv. Jag går mellan och får då spark i magen. Till saken hör att jag väntar på op av magbråck. Självklart råkar ena barnet sparka med fullkraft. Jag fick så in i hel…. ont, började gråta och skrek till åt barnet. Gick från läggningen och la mig i ett av barnens säng. Mest för att få ”rum”. När sambon åkte till jobbet 03.30 så kom båda barnen hämtade mig, vi gick till den stora sängen tsm. Sparken var inte ämnade åt mig, men jag blev så ARG. På morgonen sa vi förlåt och kramades. Kommer få ont i hjärtat varjegång jag tänker på händelsen…

  5. Hej! Har man barn man är engagerad i så tror jag också man gått över gränsen någon gång. En sak som jag tycker är en svår balansgång är, att barnen också måste lära sig att vara schyssta! Även om det är vi som är vuxna så är det ju viktigt att vi lär våra barn respekt och ett schysst beteende.
    Men man måste vara vaksam på sig själv särskilt om man är trött!

Lämna ett svar till Petra Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..