Löfte till min dotter: Må jag aldrig kommentera din kropp!

ptfiablogg-5
ptfiablogg-9
Jag står på tunnelbanan i morgonrusningen. Mor och dotter kliver på och är helt inne i en diskussion. Jag uppfattar snabbt att mamman är orolig och dottern är arg. Arg på sin mamma för att hon kommenterar sin dotters kropp. Givetvis i all välmening men ändå på ett sätt som provocerar dottern som menar att kommentarerna gör mer skada än nytta. Att de får henne att värdera sin kropp utifrån smalhet och att hon värderar huruvida hon duger eller ej utifrån antalet kommentarer om sin smalhet och kropp hon får. De fortsätter sin hätska diskussion när de kliver av och jag står kvar med många frågetecken.

Tänker på alla berättelser jag fått där skolsköterskor kommenterat vikten vid den årliga undersökningen vilket lett till att någon börjat banta vilket lett till ätstörningar. Jag tänker på hon som fick börja banta med sin mamma innan hon blev tonåring. Jag tänker på allt beröm som människor får när de går ner i vikt – ”vad fin/snygg/sund/läcker du är nu när du gått ner i vikt!” … Jag tänker på omtanken och oron som måste bo i mamman som försöker nå fram till sin dotter.

Jävla skitgrej. Man får inte kommentera någons kropp. Det är ändå utgångspunkten vi bör ha. Men det finns ju alltid undantag, som när någon mår dåligt eller är på väg in i något sjukt. Det finns aldrig bara en sida av det där myntet.

Ett löfte till min dotter: Må jag aldrig (behöva) kommentera din kropp.

  1. Bibbi skriver:

    Jag har hela livet fått kommentarer om min kropp. Hört mina syskon få kommentarer om sina kroppar. Hemma, av vår mamma.
    Det går aldrig en hel dag utan att jag kritiskt granskar mig själv. Varje dag sedan jag var kanske 8 år. Idag är jag 30. Jag började banta första gången när jag var 11.
    Det är ledsamt, sorgligt, frustrerande och så mörkt för hela min tillvaro.

  2. Ninni skriver:

    Vårt problem har snarare varit att skapa en god relation till mat. Vår dotter på nästan 5 är inte speciellt intresserad av mat och skulle helst liksom skippa att äta helt. När hon väl fått i sig mat blir ju humöret ett helt annat, varför det blivit att vi trugat. Nu när lillebror ”matvraket” kommit har vi bestämt oss för att inte kommentera något av barnens intag.

  3. AS skriver:

    Jag har en rejält överviktig dotter och jag är så rädd,SÅ rädd att hon ska uppfatta mig fel när jag pratar om detta.Skolan har regelbundna koller på henne,där de fokuserar på just att man ska äta bra mat och röra på sig men ju äldre hon blir så kommer hon förstå mer och då är jag livrädd att det ska svänga över i någon ätstörning.Även om nu både skolan och jag säger ”rätt” saker så skapar det ju ändå en medvenhet hos henne att det är ett fel/problem med hennes vikt.Så svårt och ingenting jag önskar min älskade unge!

    1. Kajsa skriver:

      Så fin kommentar å så godhjärtat. Någonstans blir ju det alltid en sjukdom vid den punkten att det påverkar en person så mycket att hen måste leva ett begränsat liv. Koppla på en person som är kunnig pp området så kanske man kan få in rätt fokus å förstå din anstränging bara är av ren kärlek och omtanke ❤️

  4. Emma skriver:

    Hoppas att jag aldrig kommer att kommentera mina barns vikt! (Mina två pojkar..,)

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..