Mina hemska gorillaarmar och andra komplex

yngre1

Foto: Picasa

Ett av mina värsta komplex var att jag hade för långa armar. Mätte dem och blev helt förtvivlad över hur extremt långa de var (de är helt vanliga men i mitt huvud hade jag gorillaarmar). Mådde dåligt lver det här i flera år.

Ett annat var att jag inte vågade ha uppsatt hår pga min fruktansvärda profil. Hatade hur jag såg ut från sidan. Ful. Ful. Ful.

Om jag ska ranka något som mitt värsta komplex någonsin så är det nog min längd. Var alltid längre än alla. Längst. Min bästis i högstadiet var typ 152. Jag är 178. Min rumpa var precis i hennes svank när vi stod rygg mot rygg. Jag var så avundsjuk. Hon var liten, kort och feminin. Killarna var alltid längre och fick böja sig när de kysste henne. Ingen kille böjde sig när de kysste mig, om någon ens skulle vilja kyssa det alldeles för långa skåpet som var jag.

Hatade min längd. Vågade inte ha klackar. Gick alltid nedanför trottoaren när jag gick bredvid mina pojkvänner för att se liten ut. Fick världens sämsta hållning eftersom jag försökte göra mig kortare än jag är.

Ett annat komplex som påverkade mig djupt var det faktum att jag kom in i puberteten så sent. Fick mens först som 15 åring. 15!! Och brösten var så små. Och min kropp var så smal och tunn och benig och platt. Folk kallade mig plankan öppet. Ingenting på min kropp var fylligt och feminint. Allt var platt och okvinnligt. Hatade.

  1. F skriver:

    Har alltid haft plitor på mina överarmar som jag haft komplex för. Har försökt få bort dem men inget har funkat och nu har jag gett upp. Går dock aldrig i linnen, klänningar utan ärm lr andra tröjor med ”för korta” ärmar både pga plitorna men också för de ärr som nu finns.

    Hoppas så att mina barn och framförallt dotter inte får detta… För jag kommer nog aldrig vara stark nog att visa mig (om ni förstår hur jag menar?)

    1. Elli skriver:

      Har likadant. Det heter keratosis pilaris. Minskar lite om man skrubbar huden regelbundet och smörjer in sig men oavsett ska du veta att du absolut inte är ensam om det!

  2. T skriver:

    Du har åtminstone haft pojkvänner. Jag är medelålders och okysst. Tänk dig in i det. Så skulle det bara vara för oss män.

  3. Matilda skriver:

    Har själv alltid levt med liknande komplex. Är själv lång, 1,82 & har alltid varit längst i klassen. Min bästa kompis var 1,57 och hennes längd kommenterade man minsann aldrig – min däremot. Har dessutom alltid varit pinnsmal, äter som en häst men går inte upp i vikt. Ingen rumpa och inga bröst. Konstigt hur folk alltid tar sig friheten att kommentera. ”Nu måste du ju faktiskt börja äta”, ”Men oj så lång du är” osv. Jag blev alltid lika förvånad och fick aldrig mål i mun att säga något rappt tillbaka.
    Idag har jag inga problem med min längd, men använder aldrig klackar och har alltid känt mig ofeminin i killars sällskap!
    Har däremot märkt att killar inte verkar bry sig alls om längden, åtminstone inte dom jag träffat, det verkar mest ligga hos mig.
    Ha en fin vecka i Malmö 🙂

  4. Anonym skriver:

    Jag har en ganska liten kropp och har så länge jag kan minnas fått kommentarer om att jag är smal, för smal och att jag ser mycket yngre ut än jag är. Det har gett mig komplex och gjort att jag bland annat har försökt gå upp i vikt och hoppats på att växa några centimeter till för att se mer vuxen ut, fastän jag egentligen har en helt normal vikt och längd. Jag har också sminkat mig i hopp om att se äldre ut och funderat över vilken hårlängd jag skulle se äldre ut i, men det har såklart inte gjort att någon annan sett mig som mer vuxen. Vissa som frågar hur gammal jag är reagerar som att de blir väldigt förvånade och knappt tror på det, känner mig ju inte direkt normal då. Finns ju knappast något att göra åt det men är rätt jobbigt när jag känner att jag inte blir tagen på allvar för att folk på arbetsplatser ofta tror att jag bara praktiserar, många tar för givet att jag är yngst av syskonen osv

    1. Sofie skriver:

      Känner igen mig! Jag är kort, 1.57 och ser uppenbarligen ”ung” ut. Fick senast förra veckan en fråga om ålder där personen trodde att jag nyss hade gått ut gymnasiet – jag fyller 30 år om en månad. Men jag tyckte det här var väldigt mycket jobbigare som yngre

    1. Anonym skriver:

      Detta kunde vara jag som skrivit! Herregud va jag fått höra hela mitt liv att jag ser så ung ut. Mitt självförtroende har vart i botten flera gånger och alltid undvikit situationer då ålder tas upp. Nu när jag är äldre o över 30 börjar jag väl ta d som en komplimang som alla sagt alla år men d känns fortfarande jobbigt när folk säger jag ser ut som 18 år.

  5. Hanna skriver:

    Först och främst tack för att du delar med dig! Det är så frustrerande att alla dessa komplex existerar och i stor utsträckning styr våra liv iallafall periodvis. Jag är själv lång,181, och har upplevt mig som en jätte i förhållande till vänner och pojkvänner. T o m när min pojkvän var längre kände jag mig för lång..skillnade var liksom inte tillräckligt stor..
    I höstas var jag i Holland och kände mig för första gången som en i mängden. Holländarna är långa! Det var en fantastisk känsla att ha folk att identifiera sig med vilket jag aldrig haft hemma i Sverige. Även om vi får se många långa modeller i reklam så går det inte att identifiera sig med dem. De är ofta mkt smalare och har något ouppnåeligt över sig….nu blev detta långt och lite rörigt men men…slutligen, vi är flockdjur och vill känna oss som en i mängden och inkluderade sticker man ut på något sätt är det nog lätt att få komplex även om det är helt galet! Vi är alla olika och precis lika älskvärda för det!!!

    1. PT-Fia skriver:

      Tack för att du delar med dig! <3

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..