Berättelser från mitt liv #3

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag minns det fortfarande. Komplimangen som gjorde någon slags betydande skillnad. Två killar i någon paralellklass ropade ut ”dina ben är ju långa som en modells! Och du har fått höfter Sjöström!”. Jag nästan sprang därifrån för att slippa visa hur opassande lycklig jag blev. Det måste vara savannbyxorna, tänkte jag. En timme tidigare hade jag legat raklång på bänken i omklädningsrummet medan tre vänner hade hjälpts åt att få dem och dra upp dragkedjan. Efter det här bar jag de där byxorna varje dag, tills min kompis ville ha tillbaka dem. Men faktum är att de där orden gjorde skillnad för mig. Något väcktes och plötsligt var jag lite mer förlåtande mot min kropp. Och någonstans här försvann smeknamnet plankan som folk gett mig. Någonstans här fick jag vara hårmodell för en dag och blev rödbrunett med laxrosa slingor i luggen, vilket gjorde att jag kände mig snygg för första gången i livet. Någonstans här fick jag veta att den snubbe som jag ansåg vara den coolaste på hela skolan var intresserad av mig. Någonstans här slutade jag aktivt att hata min gängliga kropp och började försöka att acceptera den. Någonstans här blev jag tillsammans med den coola snubben som var dålig på många sätt men bra på det sättet att han hela tiden berättade för mig hur jävla fantastisk jag var. Är fortfarande tacksam för att han stärkte mig så jag kunde börja stärka mig själv.

  1. Har också varit med om sådana saker två gånger när jag får hjälp utifrån att se att wow, jag är ju fantastisk och sedan själv fått något bra att jobba med.

    En av dessa tackar jag fortfarande min hälsosammare livsstil för.

    En av dessa tackar jag minskade konflikter i treårskaoset hemma för.

    Ibland behöver man just det – någon som hjälper en.

    <3

  2. Hanna skriver:

    Har läst texten flera gånger och blir lite ledsen. Det är så ledsamt att man inte kan få känna sig fin för den man är oavsett hur man ser ut. Att det i vår värld finns fint och fult och att vi alla, medvetet eller omedvetet, är påverkade av det. Även i tidig ålder… självklart blir vi alla glada av komplimanger men det är ledsamt att det är andras gillande som blir vägen till acceptans av våra kroppar. Jag vill hävda att det är en konskekvens av dagens samhälle… Hoppas innerligt på att vi kan förändra detta ❤✊🏼

    1. PT-Fia skriver:

      ❤️❤️❤️

  3. Lisa skriver:

    Tråkigt att det var killars bekräftelse som behövdes för att du skulle acceptera dig själv 😩

    1. PT-Fia skriver:

      Verkligen. Men det är ju så samhället formar oss. Sedan var det ju startskottet som jag behövde för att komma vidare.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..