Är rädd för att jag är avstängd

ptfi0-2
Den senaste tiden har jag känt mig tudelad. På ett sätt så är jag så förbannat tacksam och glad. Är så tillfreds med vad livet ger mig och har för det mesta vett att uppskatta det. Å andra sidan så undrar jag ibland om jag är lite blasé – avstängd.

De senaste tio åren har varit så innehållsrika, jag kunde aldrig ens föreställa mig att jag skulle få uppleva och gå igenom så mycket som jag gjort. Avstängd är kanske fel ord, upplevelsebakfull som jag skrivit om tidigare passar nog bättre. Mitt jobb är så innehållsrikt och har varit det sedan karusellen drog igång för snart tio år sedan. Och både utbrändheten och att bli mamma är ju två enorma saker att gå igenom. Plus den stora nyheten som kommer till hösten med allt vad det innebär och en annan privat grej som jag inte blir klok på och behöver någon utomståendes tankar om.

Det jag försöker säga är att jag har landat i att jag behöver få bolla livet med någon som inte är i mitt liv. Behöver få sitta ner och prata och bearbeta och reflektera så har bokat en tid med den person jag gick till för några år sedan. Funderade på samtal igen redan för några år sedan men har inte haft behovet, tills nu. Och nu när jag är redo så längtar jag. April känns alldeles för långt bort!

  1. E skriver:

    Uppskattar ditt inlägg. Skulle också behöva prata med någon. Men har inte råd. Är student. Men känner mig så vilsen, är ofta rädd och ledsen.

      1. A skriver:

        Ville bara säga att ett möjligt alternativ om du är student kan vara att undersöka möjligheterna att gå till studenthälsan. De brukar ofta ha en kurator man kan få träffa och det ska vara gratis.
        Kram

  2. Åh jag måste skriva något så du förstår att inlägget var uppskattat… men hjärnan tänker inte så bra denna morgon. Hade också uppskattat att prata livet och framtiden med någon just nu. Inte upplevelsebakfull, men lite vilsen och kanske på fel väg.

  3. Fia skriver:

    Jag känner likadant ibland, och då hjälper det verkligen att prata med någon som står utanför ens liv.

  4. Ida skriver:

    Kan så känna igen mig i detta. Livet är fantastiskt och det finns inte mycket att klaga på för tillfället, men ändå så ställer jag mig hela tiden frågan om det verkligen är här jag vill vara. Vill jag ha livet så som det är nu? Samtidigt som jag är så oerhört tacksam över en massa saker som hänt/händer.

    Tror för min del kanske att det ligger lite i rädslan/svårigheten att förändras, att lämna det liv som tidigare varit en själv, men som inte längre passar in i bilden. Svårigheten med ”vad andra tycker” och förväntan på vem man ska och borde vara.

    Kanske lite oklar kommentar, men så skönt att få skriva av sig detta!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..