Månadens bikt: mars!

ptfiablogg
Det finns ett par saker som påminner mig om att tiden går: Varje gång någon frågar hur gammal Edith är och jag inser att hon är ännu en månad äldre än vad jag tror och månadens bikt! Det är redan dags för mars och jag börjar.

Jag landade precis på hotellrummet i Malmö igen. Nu är vi officiellt på sluttampen vilket innebär att det bara är två veckor kvar! Jag sörjer och tycker samtidigt att det ska bli fantastiskt skönt att slippa resa, bo på hotell och vara borta från Edith. Hon var så ledsen när vi sa hej då idag. Såklart eftersom hon varit febrig och hängt på mig som en kängurubebis i tre dygn. Kände mig hemsk som skulle åka och sa till Kim att det är sant som de säger, man kommer aldrig att vänja sig att vara ifrån dem. Längtar tills jag är på plats i studion imorgon så jag kan gå helt upp i jobbet. Det slog mig att jag fyller 31 om två veckor. 31. Har aldrig känt någon åldersnoja och alltid tyckt om att bli äldre, men 31 känns lite trist. Kan det vara en stundande kris? Nää.

Men herregud, det här inlägget ska ju inte handla om mig. Ber om ursäkt! Ordet är ert. Här är ”månadens bikt”, varsågoda!

Upplägget: Att få skriva av sig och faktiskt försöka formulera det där som känns tungt är för mig en självklar del i att må bra. Det blir lätt ett inre kaos när tankar trasslar omkring i skallen utan sammanhang.

Jag skriver ofta ner mina tankar och känslor här inför er, men det bästa som finns är när ni tar ordet och delar med er av det som pågår hos er.

Se det här inlägget som en chans att skriva av er – att dumpa det som känns jobbigt, glatt, svårt eller förvirrande. Detta är helt enkelt ett tillfälle att få tömma sig.

Självklart går det bra att vara anonym. Och självklart får ni dela med er av sådant som glädjer er, lyfter er och inspirerar er precis lika mycket som det motsatta. Detta är ert forum.

Genom att berätta något som ni går igenom eller upplever just nu hjälper ni garanterat någon annan. Läs gärna igenom andras kommentarer och svara om ni känner att ni har något ni kan bidra med eller tipsa om.

  1. Jag känner en sån stark oro för min ekonomi just nu, och det kickar igång oron inför framtiden. Jag kommer inte få saker att gå ihop den här månaden, och det är verkligen något jag hade kunnat förhindra. Det är inte första gången, jag vet att jag löser det på något jävla vänster, utan att låna en krona av någon. Samtidigt blir jag så trött på mig själv. Ska det vara så svårt att betala räkningar i tid, för att slippa påminnelseavgift och räkningar som blivit tre ggr dyrare pga inkassokrav? Jag lägger räkningarna fint på köksbordet, för att inte glömma. Snart. Sen går veckorna och jag inser att tusentals kronor återigen åker ner i sjön bara för att jag är glömsk, rusar fram i vardagen, inte riktigt orkar just nu. Varför gör jag det inte bara? Då hade jag sluppit ångest och oro just nu. Samtidigt kan jag gå loss en dag på stan eller inför en myskväll med vänner. ”Unnar mig”, vin och dyra ostar jag inte har råd med, tonic för hundratals kronor. Vad fan?
    Jag är på ett arbete där jag trivs så enormt, samtidigt som jag tjänar mindre än jag någonsin har gjort. Det är svårt att fatta beslut om hur jag ska göra. Har verkligen fått vänner nu, samtidigt som jag har vant mig med en livsstil där jag tjänade betydligt mer. Ska jag skaffa ett extrajobb och bränna ut mig på kuppen? Lämna jobbet där jag trivs så bra och riskera den härliga umgängeskretsen jag skaffat mig? Gå ner i tid, skaffa ett annat jobb också? Är det ens möjligt? Jag vet inte.
    Samtidigt är jag så. trött. Hur ska det gå?

  2. Jag känner mig då vilsen och ledsen. Jag vet inte om känslan kommer inifrån eller utifrån. Vissa dagar känns det okej och andra dagar är det som att jag aldrig kommer att må bra. Jag tvivlar på om det är rätt beslut att inte skaffa barn, om jag ska fortsätta att jobba med det jag gör och om mitt äktenskap är bra eller dåligt för mig. Hatar att vara i all denna ovisshet. Känner mig så ensam. Kroppen smärtar och är trött och tung. Varför hetsäter jag? Är jag utmattad? Vad ska jag göra för att må bra?
    Hamnade i en konflikt med min man som slutade med att jag inte gick på festen som jag var bjuden till. Nu är jag ensam hemma och vill bara somna så att det kan bli en ny dag.

  3. Är så himla trött på folk som ska kommentera om min gravida mage hela jäkla tiden. Barn nr 2. Jag vet att jag är gravid ”bara” i v 31 och att den uppenbarligen enligt alla andra är gigantisk och troligen innehåller fem bebisar som alla ska födas imorgon. Puh. Det enda jag hör är att jag är tjock. Och med ätstörningar i bagaget är det jobbigt. Har aldrig varit egentligen tjock innan, men haft mage och IBS. Så kommentaren ”Ja magen kanske blir större när man har ett större utgångsläge” förstörde en dag, eller vecka kanske. Jag har aldrig tidigare, inte till förra graviditeten heller, fått direkta kommentarer om min kropp sådär. Varför tar sig folk friheten? Förstår de inte att jag också kan titta i en spegel och se min stora mage (som förövrigt är under nornalkurvan…) och att hela jag börjar samla vatten och tjocka på mig. Tack liksom.

  4. Sååå frustrerad på mitt förhållande. Jag älskar min sambo mer än allt annat och jag vill absolut inte avsluta vår relation. Men vi tjafsar hela jävla tiden. Minst lilla sak man säger kan leda till en diskussion. Det är så frustrerande! Så fort man uttrycker sig så blir det tolkat helt fel och skiten är igång. Det är inte så att vi står och skriker på varandra men det blir dålig stämning. Vi kan ha ett par dagar lugnt och sen är det igång igen. Om ens det.
    Jag vet inte vad vi ska göra? Vi kan liksom inte kommunicera med varandra utan att det blir fel. Som sagt, vi älskar varandra så mkt men hur ska vi göra? Det har varit såhär sen starten alltså. Är det helt dödsdömt? Jag vet inte? Trots allt det här så vet jag att han är min ” the one”. Utan tvekan. Har haft relationer innan och den kärlek jag har för min sambo är på en helt annan nivå. Men vi är två starka viljor och jag vettifan hur vi ska kunna prata med varandra utan att det blir såhär?
    Det är inte så hela tiden men 70 %. Är jag galen som är kvar? Är vi galna som ens försöker? Jag vet inte? Jag har panik.

    1. Känner igen mig! Både jag och min sambo är också väldigt envisa och tycker olika om mycket. Han är också väldigt saklig medans jag är mer känslomänniska. Vi hamnar lätt i diskussioner, dvs bråkar inte, men diskuterar livligt där ingen vill lägga sig och ”ha fel”. Med tiden har vi båda insett att vi får välja våra strider och att man inte alltid måste ha rätt. Man kan också agree to disagree. Dock har vi bestämt att vi aldrig går och lägger oss osams eller med dålig stämning mellan oss. Vi är också noga med att förklara vad vi känner kring ngt för att försöka förstå varandra bättre, t ex förklara en situation ut sitt eget perspektiv för att få den andre att förstå hur man känner kring ngt. Med tiden har det blivit lättare för oss att kommunicera! Det har hjälpt oss att få nya perspektiv vilket gör att vi lyfter och kompletterar varandra trots att vi ofta tycker olika. Så det behöver inte vara ngt dåligt!

  5. För lite över 1,5 år sedan bodde jag i England, studerade på universitet och ‘levde livet’. Jag var tillsammans med min bästa vän och vi planerade våran gemensamma framtid ihop. Tills jag åkte hem för sommarlov och insåg att jag var gravid i vecka 28. Samma dag får också min mormor en obotlig cancerdiagnos. Pojkvännen/Livsvännen kapade alla band med oss, jag flyttade hem till mina föräldrar på skånska landsbygden, och 21 år gammal blev jag ensamstående småbarnsmamma samtidigt som jag pendlade till England en gång i månaden i ett års tid för att kunna avsluta mina studier och bevisa alla fel. 15 dagar efter min son fötts, dog min mormor. Och 5 månader senare också min morfar.

    Idag är min son 18 månader gammal, jag jobbar som marknadschef och ansvarig för företagets hållbarhetsarbete (precis det jag drömde om att få göra!). Jag har egen bostad och världens härligaste son, familj och vänner. Och så är jag sådär sprudlande, pirrande orimligt kär. Efter att ha blivit så förödmjukad och sviken, sådär så att man tappar hoppet om människan, så har Han med stort H kommit in i mitt och sonens liv. Han har precis allt och det är en fantastisk känsla att få vara sådär orimligt lycklig ända in i själen! Och efter allt svårt som varit, så är det så upplyftande med den självklarhet och trygghet som han ger mig.

    1. Så värd du är detta! Ingenting är omöjligt och med ett jävlaranamma så kan man nå hur långt som helst. Många kramar

    2. Vad du hat kämpat och se så bra allting blev tillslut. Ur någonting dåligt kommer något bra. Kramsr

  6. Livet känns rätt bra nu.
    En tenta kvar sedan har jag en fin utbildning. jag trivs med mitt jobb och har spännande framtidsplaner med att bli min egen arbetsgivare.
    Barnen är i en superrolig ålder. Snart 9 och 6, underbart givande att vara mamma till dem. (Jag var inte jätteförtjust i spädbarnsåren, inte min grej).
    Äktenskapet flyter på bra och känner mig kär i mannen.

    Allt har ett fint flow. Men SÅ mycket jobb för att komma hit.
    Njuter till fullo innan livet kommet med någon törn.

  7. Känner mig så otillräcklig som mamma och person. Har en dotter på 8 månader och aaaalla skriver hur dom tycker att det var så jobbigt i början men att det blir bättre när dom är 6-9 månader och så häftigt när dom börjar få en egen personlighet och jag bara orkar inte. Älskar att se hur hon lär sig saker och nu är hon i en klängigfas ( eller har varit det i en-2 månader) vilket är super mysigt när hon vill kramas och sitta i knät men det är HELA tiden, det går inte att sitta 10cm bort och samtidigt som hon ska sitta på mig vill hon bara överallt och utforska allt med på något sätt fortfarande vara i mitt knä och blir så grinig när det inte går. Känner mig som sämsta mamman för jag inte vill sitta och leka med henne i flera timmar för det känns så tråkigt att sitta och titta på någon som tuggar på saker, för att jag inte vill ha henne i knät hela tiden, att jag inte orkar hjälpa henne gå runt i lägenheten när det är det bästa hon vet och hon blir såå glad men de är så jäkla jobbigt att ha ont i kroppen precis hela tiden. Känns som att energinivån konstant är på 0 och att allt bara är jobbigt. Tappar tålamodet helt ibland när hon är super trött och vägrar sova så man bra vill låta henne vara vaken för att slippa tjafset, men går så klart inte. Kampen med den eviga onda magen som gör att hon sover kasst och aldrig veta vad det är som gör om hennes mage klarar det eller inte, att vilja ge henne mer mat men behöva skynda lååååångsamt när det finns barn halva hennes ålder som kan äta fulla måltider. Allt känns som en evigkamp, så fort en sak lättar kommer nästa sak.
    Mest vill jag bara vilja, vilja och orka sitta med henne på golvet i timmar och leka, hjälpa henne gå i lägenheten, inte vilja sätta mig i soffan och gömma mig under ett täcke och bara andas för att slippa hålla på.

    1. Du är inte sämst. Och ärligt… vem vill sitta och leka med barnen i timtal? Det är ju jättetråkigt :).
      Jag väljer att se att jag har andra fördelar och lägger lite extra krut på de områdena istället.
      Ett tips: gåstol med hjul på.
      Va det bästa under småbarnsåren hemma hos mig.

      Ta hand om dig!

    2. Jag tänker sele, så kan hon få vara nära och du kan göra saker! Jag tycker det underlättade väldigt mycket när man höll på att bli lite galen av all närhet och framförallt att vara så låst.
      Om man kan få upp barnet på ryggen kan man gå runt och göra väldigt mycket! Hoppas det kan funka!
      Sen tänker jag annars, att du kanske behöver få lite avlastning av någon du litar på. Ofta kan det ju gå jättebra, bara man är utom synhåll! Ka ju vara värt att prova! Kämpa på!

  8. Jag kom till insikt nu ikväll när jag inte kunde sova att jag vill göra om typ 70% i mitt liv. Och helt ärligt, känns det roligt och spännande och härligt och som nån slags lättnad. Jag tror att jag levt väldigt länge med att tro saker om mig själv, som hindrat mig från väldigt mycket som jag egentligen velat göra. Och nu vill jag liksom börja gräva lite och jobba mer med mig själv, jag vill börja tycka om mig själv igen. Det har jag inte gjort på många år. Det känns lite läskigt nu när jag skriver på det, typ som att klä av sig naken, men samtidigt är jag rätt säker på att det är det som behövs. En nystart, där jag själv får bestämma hur allt ska vara. Inte försöka vara andra till lags eller göra vad man tror man ska göra. Utan vara mig själv, för min skull.

  9. Tvingades säga upp mig från mitt jobb. Gått över ett år med en chef som sagt hej och hejdå till mig som högst. Ett år har gått där jag känt mig utstött och fel. Där ångest och panik utvecklats och blivit starkare. Rädslan för att säga upp mig för att känslan finns där att jag ännu en gång misslyckas. Att jag inte passar in någonstans och att jag känner mig konstig och otillräcklig. Jag bad om ett möte med mina chefer dvs med han som inte sagt ett ord till mig och den andre av de två . Ett möte. En timma där jag fick höra att jag varken var omtyckt eller gjorde rätt, av just den chefen som knappt visste vem jag va medan den andra satt bredvid och bara var tyst fast att det var han som varit den ledande chefen i mitt arbete. den andra sa emot allt som den ledande chefen bett mig om. Tårarna och paniken och ångesten sprutade när jag gick från kontoret den dagen. Vägen till bilen va såååå lång. Kände mig ynklig o svag. När jag gjort allt och inget var rätt. Tog beslutet att säga upp mig. Inte tvingad men en befrielse kanske men vad gör jag nu när jag aldrig varit arbetslös förr. Min läkAre sjuksrev mig då jag känner mig helt förstörd. Tårar år min vardag just nu och att läsa bloggen gör att jag inte känner mig konstig o lat som mår såhär. Villl bara må bra igen. Vet ej hur.

    1. Ville bara skicka en kram och säga att det här absolut inte är ditt fel. Det handlar om otroligt dålig ledarskap från din chef. Det finns så många puckon till chefer som har sönder människor såhär. Och att saker kommer fram först när du kallar till ett möte är helt absurt.
      Det låter som att du tog rätt beslut att lämna, man ska inte må dåligt av ett jobb. Tänk på allt annat du har i livet, och jag lovar att du kommer hitta ett bra jobb med en chef som ser din fulla potential och får dig att utvecklas och blomma. Stor kram

    2. Oj vilken dålig chef! Bra att du sa upp dig! Hoppas du hittar en bättre arbetsplats. Och unnar dig några lugna dagar och fokuserar helt på dig själv nu. Det beror inte på dig. Och dåligt av den andra chefen vid mötet att låta personen hålla på.

  10. Har en tenta på fredag som är väldigt svår och har inte orkat plugga lika mycket som jag brukar. Saknar mina vänner som bor i andra städer och känner att mina nya från högskolan inte är lika mig på samma sätt som mina gamla.

  11. Jag tycker livet är ganska najs för stunden.
    Åker till Thailand i två veckor på söndag, min första betalda semester
    Älskar mitt jobb som sjuksköterska

    Trivs!

  12. Huvudet och kroppen känns tung. Jag är inne på sluttampen nu av säsongsjobb. Jag inser att jag tagit mig vatten över huvudet, den här intensiteten jobbmässigt är inte för mig. Att få schema endast 7 dagar framåt är inte för mig. Jag behöver stabilitet, framförhållning och lugn.

    Därför känns det så himla fint att jag flyttar in i min lägenhet i maj. Och dagen efter att säsongsjobbet är slut har jag introduktion på mitt nya jobb. Ett jobb där jag kommer att få schema långt i förväg. Ett jobb där jag inte kommer behöva ge lika mycket av mig själv socialt varje dag. Ett jobb som jag hoppas att jag kommer trivas på.

    Jag känner mig utmattad och längtar efter solljuset och att energin ska ta plats i mig igen. Snart är tiden här. Äntligen.

  13. Jag känner mig ledsen över att det jag länge fruktat nu börjat ske. Att vara ensam singel i vänskapskretsen straffar sig. Är bjuden till ett bröllop till vilket även två andra kompisar är bjudna. Vi alla känner varandra precis lika mycket/lite (inte jättenära vänner) De har båda partners som också är bjudna, trots att den som bjudit in inte känner deras partners. Jag är som sagt singel, och har inte fått en inbjudan med +1. Lägg här till att bröllopet är så pass långt bort att det krävs 2 nätters övernattning på ett specifikt hotell som inte är den billigaste prisklassen, att ingen av min kompis inbjudna vänner är singlar förutom jag och att det är uttalat att det finns ett fokus på dans på bröllopet. Kommer detta bli kul och ekonomiskt rimligt för mig? Svar nej. Kommer detta bli kul och ekonomiskt rimligt för mina kompisar med partners? Svar ja.

    Det gör mig så jävla förbannad att denna regel om att alltid bjuda in ”etablerade” respektive finns kvar som någon jävla normskit i samhället. Absolut ska man bjuda båda om man umgås med båda, men varför gör man det annars förutom utifrån någon jävla normtradition. Jag har härmed slutit en pakt med mig själv att när jag väl gifter mig kommer antingen alla få ta med sig en icke-förutbestämd +1 eller så får ingen göra det. Jag tänker fan inte göra skillnad mellan mina vänner beroende på deras civilstatus. Det är redan nog hur samhället i övrigt utgår från tvåsamhetsnormen.

    1. Jag känner med dig! Har slutit samma pakt som du: Om jag någon gång gifter mig ska alla få ta med valfri +1, oavsett om man är i en relation eller ej. Är helt mindblown över denna snålhet som verkar mer regel än undantag hos brudpar som bjuder in. Men kanske handlar det ibland om begränsat antal gäster, vad vet man. Hur som helst hoppas jag att du får roligt på bröllopet. Det är ju najs med hotell även om man bor själv och säkert hittar du ett kul gäng att svänga loss på dansgolvet med! Kram till dig!

    2. +1 på den! Jag tycker också det är otroligt tröttsamt med tvåsamhetsnormen. Hoppas det blir ett roligt bröllop i alla fall!

    3. Fattar verkligen!
      Jag gifter mig i augusti och vi har dragit stenhård linje på att om vi aldrig träffat en kompis respektive så är inte den bjuden. Helst av allt hade vi såklart haft +1 på alla våra gäster, men jag bjuder hellre in mina nära vänner till de platser vi har i vår lokal, än att en okänd +1 följer med (oavsett om det är en respektive eller en kompis)

  14. Kom precis hem från jourcentralen, var där pga av tryck över bröstet vid träning efter en rejäl förkylning
    Var som tur var ingen hjärtmuskelinflammation utan förklarades med att jag troligen är stressad och lite ångestfylld just nu vilket gav upphov till bröstsmärta
    Läkaren gav mig ändå 2 veckors träningsförbud och en uppmaning att vila och ta hand om mig
    23 år gammal, egentligen väldigt lycklig mitt i studierna och bor ihop med en killa som jag verkligen älskar, ändå ska min press på mig själv bli så stor att jag rent fysiskt får bröstsmärtor, känns väldigt tråkigt och blir lite förbannad på mig själv at jag låter stressen och pressen bli så pass stor

  15. Jag är olycklig. Orkar inte bära min sambo längre med hans spelmissbruk, den otroligt mörka vårdnadstwist han befinner sig i och att alltid, alltid behöva bära och rädda honom. Jag vill inte mer. Men om jag är själv kanske jag inte orkar leva mer alls. Träning hjälper i nån timme efteråt. Vin hjälper för mycket än vad jag vill erkänna. Längtar tills en tid då jag inte vill fly längre.

    1. Fina Maria! Jag hoppas och önskar att den tiden kommer snart! Du är värd att vara prio ett och att bli kämpad för precis som du kämpar och varit där för din partner. Låt dig själv tillåtas bli omhändertagen och buren och lyssnad på av någon i din närhet som du känner att du kan prata med, att få lätta sitt hjärta här är ett första steg. Du är modig! Du är stark! Och framförallt, du är inte ensam! ❤ Styrkekram till dig!

  16. Skrev tidigare om mina sömnproblem och att min högsta önskan är att bli frisk. Att kunna sova en hel natt utan mediciner, det vore så härligt! Ibland känns livet outhärdligt och natten till igår sov jag två timmar, då blev jag helt förtvivlad och ramlade ner i ett djupt mörker, tänkte på självmord som enda utväg. Sedan pratade jag med en medmänniska från en stödlinje ett tag och det lättade faktiskt- är så tacksam för alla fantastiska volontärer som gör detta viktiga jobb. Idag är jag utvilad och mer stabil, men det oroar mig att mitt mående svänger så kraftigt. Jag följer just nu ett program i en bok om sömn, det känns lite som mitt sista hopp. Många personer lär ha blivit hjälpta av programmet så förhippningsvis ska det hjälpa mig med. Så har jag skaffat en lånehund som jag går ut med några gånger i veckan (eftersom jag inte själv kan ha hund så tar jag gärna hand om någon annans) han gör mig så glad. Varje gång han sitter i fönstret och ser mig komma gående så rusar han till dörren för att hälsa, det värmer mitt hjärta. Förstår verkligen att det finns terapihundar eftersom de sprider så mycket glädje!

    1. Jag hoppas verkligen att det kommer bli bättre för dig. Saker och ting brukar vända till det bätrre när man har varit nere och vänt på ”botten”.
      Min bror lider av svåra sömnsvårigheter (20 år gammal), och tog nyligen en överdos av sina sömntabletter. Han fick snabbt hjälp och klarade sig från den händelsen, om man nu kan uttrycka sig så. Ord kan inte beskriva hur ledsen och orolig jag är för honom men han har fått ny sömnmedicin som verkar hjälpa bättre och då har han visat upp ett bättre mående. Det jag ville fråga är – vilken bok är det? Jag undrar om det kanske kan vara något för min lillebror. Tack på förhand!

      1. Hej Pernilla, tack för din kommentar! Så tråkigt att höra dock, hoppas verkligen att din bror börjar må bättre snart!
        Boken heter ”från sömnlös till utsövd” och är skriven av Samuel Lindholm och Fredrik Hilvesson och finns bland annat på Bokus. Min uppfattning är att bokens behandlingsprogram är detsamma som hos en sömnterapeut, dvs. man använder sig av samma metoder. En kompis mamma har gått i sömnterapi och metoderna de använde där är detsamma som i boken. hoppas den hjäper! Kram

  17. Jag har utbildat mig till förskollärare. 3.5 år av mitt liv ägnade jag åt det och tog CSN hela tiden. När jag var klar jobbade jag ganska prick ett år innan jag och min man fick vårt första barn, och efter min föräldraledighet hann jag jobba ganska prick ett år till innan barn nummer 2 och 3 kom (tvillingar). Jag vet att jag har varit uppskattad bland både personal och föräldrar för att jag gör ett bra jobb, men jag har senaste tiden känt en sån stark motvilja till att gå tillbaka till det jobbet – och då menar jag inte just den arbetsplatsen, utan jag känner verkligen att jobbet som förskollärare med all stress och press inte alls är något för mig. Nu vet jag inte alls vad jag ska göra, för jag vet inte vilket annat jobb som skulle kunna tänkas vara min grej istället. Och inte kan man sluta efter att bara ha jobbat 2 hela år med en 3,5 års utbildning? Jösses. Jag vågar inte ens berätta för folk att jag tänker såhär för jag tror alla kommer tycka jag är så knäpp..

    1. Här har du en som har pluggat i 5 år (med full csn alla år) jobbat 5 år ca och har under den tiden fått 2 barn…och känner exakt likadant! Men har inte den blekaste hur jag ska ta mig ur den situationen..vet inte vad jag vill jobba med öht och ser heller inte hur jag skulle kunna skola om mig, då jag i princip förbrukat all csn jag får ta..

  18. Är 36 år, singel sedan många år och längtar efter barn. Har bestämt mig för att skaffa barn på egen hand vilket jag hoppas jag kan påbörja snart. Längtar såklart efter att träffa en man att dela mitt liv med oxå. Har träffat en man som jag föll pladask för vilket jag har svårt att göra. Problemet är att han inte vill ha mig så nu måste jag bara få honom ur mitt system och hoppas att jag möter en annan man som jag faller pladask för.
    Idag känns livet lite extra tungt men ska försöka blicka framåt och tänka att min tid med en man och barn kommer i sinom tid.

  19. Så trött på att bo samman med min blivande exman. Kan nån snälla köpa vårt hus snart! Har orkat nu i över 5 månader o tycker jag kunde få lite medgång snart. Hur länge måste jag stå ut ännu?!
    Det positiva är att jag tränar mycket, får komma bort på det sättet.

  20. Jag har inga direkta vänner som jag umgås med. Men jag har många syskon som jag gärna är med. En partner som jag umgås med ofta. Men om min syster berättar hur kul hon haft med sin kompis och hon kom hem sent osv. Då känner jag mig utanför typ? För jag har inte dedär. Då blir jag lite depp. Annars känner jag mig nöjd. Gillar dom jag är med. Gillar att kolla film,serie , läsa böcker och bara va.

  21. Ibland, oftast innan mens, får jag ett ryck att äta HUR mycket som helst. Som ikväll. Var sugen på frukost till middag, inget konstigt. Var hemma ensam också. Tänker mig att jag ska äta en smoothie, nån rostsmörgås och ett par stekta ägg, typ. Slutar med att jag ätit fyra rostsmörgåsar, fyra stekta ägg, en rejäl smoothie, plus choklad. Och jag känner mig inte ens mätt. Varför blir det såhär? Det gör ju egentligen inte jätte mycket att man äter såhär 1-2 ggr i månaden, och jag brukar ha bra disciplin att sluta äta när jag är mätt, men inte idag! Kroppen är så sjukt facinerande 😂

    1. Det är faktiskt så att i samband med att mensen är på g så minskar östrogenet i våran kropp och hungerhormonet (ghrelin) ökar och mättnadshormonet (leptin) minskar. så det är helt naturligt att vara extra hungrig kring mens 😊

  22. Blev så galet j*vla frustrerad nyss.. jag har innan skrivit på bikten om min foglossning pga graviditeten. Jag kan liksom inte ens ta mig ut på promenad utan att ha ont i flera dagar efteråt. Så jag fixade en rullstol och tänkte att den skulle lösa problemet med att kunna följa med sambo å barn på promenad… nädu. Det kunde jag fete glömma för att de var svårare än jag trodde..

    Så nu ligger jag hemma i soffan, förtvivlad och känner hur deppen inom mig kommer. Vet att det finns dom som har de tusen resor värre, men detta är tillräckligt för mig 🙁

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..