Månadens bikt: mars!

ptfiablogg
Det finns ett par saker som påminner mig om att tiden går: Varje gång någon frågar hur gammal Edith är och jag inser att hon är ännu en månad äldre än vad jag tror och månadens bikt! Det är redan dags för mars och jag börjar.

Jag landade precis på hotellrummet i Malmö igen. Nu är vi officiellt på sluttampen vilket innebär att det bara är två veckor kvar! Jag sörjer och tycker samtidigt att det ska bli fantastiskt skönt att slippa resa, bo på hotell och vara borta från Edith. Hon var så ledsen när vi sa hej då idag. Såklart eftersom hon varit febrig och hängt på mig som en kängurubebis i tre dygn. Kände mig hemsk som skulle åka och sa till Kim att det är sant som de säger, man kommer aldrig att vänja sig att vara ifrån dem. Längtar tills jag är på plats i studion imorgon så jag kan gå helt upp i jobbet. Det slog mig att jag fyller 31 om två veckor. 31. Har aldrig känt någon åldersnoja och alltid tyckt om att bli äldre, men 31 känns lite trist. Kan det vara en stundande kris? Nää.

Men herregud, det här inlägget ska ju inte handla om mig. Ber om ursäkt! Ordet är ert. Här är ”månadens bikt”, varsågoda!

Upplägget: Att få skriva av sig och faktiskt försöka formulera det där som känns tungt är för mig en självklar del i att må bra. Det blir lätt ett inre kaos när tankar trasslar omkring i skallen utan sammanhang.

Jag skriver ofta ner mina tankar och känslor här inför er, men det bästa som finns är när ni tar ordet och delar med er av det som pågår hos er.

Se det här inlägget som en chans att skriva av er – att dumpa det som känns jobbigt, glatt, svårt eller förvirrande. Detta är helt enkelt ett tillfälle att få tömma sig.

Självklart går det bra att vara anonym. Och självklart får ni dela med er av sådant som glädjer er, lyfter er och inspirerar er precis lika mycket som det motsatta. Detta är ert forum.

Genom att berätta något som ni går igenom eller upplever just nu hjälper ni garanterat någon annan. Läs gärna igenom andras kommentarer och svara om ni känner att ni har något ni kan bidra med eller tipsa om.

  1. Jag känner en sån stark oro för min ekonomi just nu, och det kickar igång oron inför framtiden. Jag kommer inte få saker att gå ihop den här månaden, och det är verkligen något jag hade kunnat förhindra. Det är inte första gången, jag vet att jag löser det på något jävla vänster, utan att låna en krona av någon. Samtidigt blir jag så trött på mig själv. Ska det vara så svårt att betala räkningar i tid, för att slippa påminnelseavgift och räkningar som blivit tre ggr dyrare pga inkassokrav? Jag lägger räkningarna fint på köksbordet, för att inte glömma. Snart. Sen går veckorna och jag inser att tusentals kronor återigen åker ner i sjön bara för att jag är glömsk, rusar fram i vardagen, inte riktigt orkar just nu. Varför gör jag det inte bara? Då hade jag sluppit ångest och oro just nu. Samtidigt kan jag gå loss en dag på stan eller inför en myskväll med vänner. ”Unnar mig”, vin och dyra ostar jag inte har råd med, tonic för hundratals kronor. Vad fan?
    Jag är på ett arbete där jag trivs så enormt, samtidigt som jag tjänar mindre än jag någonsin har gjort. Det är svårt att fatta beslut om hur jag ska göra. Har verkligen fått vänner nu, samtidigt som jag har vant mig med en livsstil där jag tjänade betydligt mer. Ska jag skaffa ett extrajobb och bränna ut mig på kuppen? Lämna jobbet där jag trivs så bra och riskera den härliga umgängeskretsen jag skaffat mig? Gå ner i tid, skaffa ett annat jobb också? Är det ens möjligt? Jag vet inte.
    Samtidigt är jag så. trött. Hur ska det gå?

  2. Sara skriver:

    Jag känner mig då vilsen och ledsen. Jag vet inte om känslan kommer inifrån eller utifrån. Vissa dagar känns det okej och andra dagar är det som att jag aldrig kommer att må bra. Jag tvivlar på om det är rätt beslut att inte skaffa barn, om jag ska fortsätta att jobba med det jag gör och om mitt äktenskap är bra eller dåligt för mig. Hatar att vara i all denna ovisshet. Känner mig så ensam. Kroppen smärtar och är trött och tung. Varför hetsäter jag? Är jag utmattad? Vad ska jag göra för att må bra?
    Hamnade i en konflikt med min man som slutade med att jag inte gick på festen som jag var bjuden till. Nu är jag ensam hemma och vill bara somna så att det kan bli en ny dag.

  3. Marie skriver:

    Är så himla trött på folk som ska kommentera om min gravida mage hela jäkla tiden. Barn nr 2. Jag vet att jag är gravid ”bara” i v 31 och att den uppenbarligen enligt alla andra är gigantisk och troligen innehåller fem bebisar som alla ska födas imorgon. Puh. Det enda jag hör är att jag är tjock. Och med ätstörningar i bagaget är det jobbigt. Har aldrig varit egentligen tjock innan, men haft mage och IBS. Så kommentaren ”Ja magen kanske blir större när man har ett större utgångsläge” förstörde en dag, eller vecka kanske. Jag har aldrig tidigare, inte till förra graviditeten heller, fått direkta kommentarer om min kropp sådär. Varför tar sig folk friheten? Förstår de inte att jag också kan titta i en spegel och se min stora mage (som förövrigt är under nornalkurvan…) och att hela jag börjar samla vatten och tjocka på mig. Tack liksom.

  4. Sara skriver:

    Sååå frustrerad på mitt förhållande. Jag älskar min sambo mer än allt annat och jag vill absolut inte avsluta vår relation. Men vi tjafsar hela jävla tiden. Minst lilla sak man säger kan leda till en diskussion. Det är så frustrerande! Så fort man uttrycker sig så blir det tolkat helt fel och skiten är igång. Det är inte så att vi står och skriker på varandra men det blir dålig stämning. Vi kan ha ett par dagar lugnt och sen är det igång igen. Om ens det.
    Jag vet inte vad vi ska göra? Vi kan liksom inte kommunicera med varandra utan att det blir fel. Som sagt, vi älskar varandra så mkt men hur ska vi göra? Det har varit såhär sen starten alltså. Är det helt dödsdömt? Jag vet inte? Trots allt det här så vet jag att han är min ” the one”. Utan tvekan. Har haft relationer innan och den kärlek jag har för min sambo är på en helt annan nivå. Men vi är två starka viljor och jag vettifan hur vi ska kunna prata med varandra utan att det blir såhär?
    Det är inte så hela tiden men 70 %. Är jag galen som är kvar? Är vi galna som ens försöker? Jag vet inte? Jag har panik.

    1. Malin skriver:

      Känner igen mig! Både jag och min sambo är också väldigt envisa och tycker olika om mycket. Han är också väldigt saklig medans jag är mer känslomänniska. Vi hamnar lätt i diskussioner, dvs bråkar inte, men diskuterar livligt där ingen vill lägga sig och ”ha fel”. Med tiden har vi båda insett att vi får välja våra strider och att man inte alltid måste ha rätt. Man kan också agree to disagree. Dock har vi bestämt att vi aldrig går och lägger oss osams eller med dålig stämning mellan oss. Vi är också noga med att förklara vad vi känner kring ngt för att försöka förstå varandra bättre, t ex förklara en situation ut sitt eget perspektiv för att få den andre att förstå hur man känner kring ngt. Med tiden har det blivit lättare för oss att kommunicera! Det har hjälpt oss att få nya perspektiv vilket gör att vi lyfter och kompletterar varandra trots att vi ofta tycker olika. Så det behöver inte vara ngt dåligt!

  5. Elina skriver:

    För lite över 1,5 år sedan bodde jag i England, studerade på universitet och ‘levde livet’. Jag var tillsammans med min bästa vän och vi planerade våran gemensamma framtid ihop. Tills jag åkte hem för sommarlov och insåg att jag var gravid i vecka 28. Samma dag får också min mormor en obotlig cancerdiagnos. Pojkvännen/Livsvännen kapade alla band med oss, jag flyttade hem till mina föräldrar på skånska landsbygden, och 21 år gammal blev jag ensamstående småbarnsmamma samtidigt som jag pendlade till England en gång i månaden i ett års tid för att kunna avsluta mina studier och bevisa alla fel. 15 dagar efter min son fötts, dog min mormor. Och 5 månader senare också min morfar.

    Idag är min son 18 månader gammal, jag jobbar som marknadschef och ansvarig för företagets hållbarhetsarbete (precis det jag drömde om att få göra!). Jag har egen bostad och världens härligaste son, familj och vänner. Och så är jag sådär sprudlande, pirrande orimligt kär. Efter att ha blivit så förödmjukad och sviken, sådär så att man tappar hoppet om människan, så har Han med stort H kommit in i mitt och sonens liv. Han har precis allt och det är en fantastisk känsla att få vara sådär orimligt lycklig ända in i själen! Och efter allt svårt som varit, så är det så upplyftande med den självklarhet och trygghet som han ger mig.

    1. Sanna skriver:

      Så värd du är detta! Ingenting är omöjligt och med ett jävlaranamma så kan man nå hur långt som helst. Många kramar

    1. Lina skriver:

      Vad du hat kämpat och se så bra allting blev tillslut. Ur någonting dåligt kommer något bra. Kramsr

Lämna ett svar till Sanna Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..