Är jag på väg in i en 31 års kris?

ptfias-12
Jag är kanske på väg in i någon slags 31 års kris? Kanske inte, men den senaste tiden har livet drabbat mig på flera sätt. Plötsligt insåg jag att jag är 30+, har ett barn, är gift, har levt med samma man i 10 år, har en Toyota kombi, driver företag, har en anställd, äger en bostadsrätt och lämnar på förskolan. När blev jag såhär vuxen?

Jag tog också nästa steg i mitt föräldraskap när det slog mig att vi nu är en familj på riktigt. Och vilka konsekvenser det skulle ge om jag och Kim av någon anledning skulle välja att gå ifrån varandra. Det skulle inte bara drabba oss. Vårt barn skulle bli ännu ett skilsmässobarn. Och jag skulle då tvingas vara ifrån mitt barn varannan vecka. Vidrig tanke. Jag antar att man går igenom olika stadier som nybliven förälder och nu kom jag hit, till insikten om att vi är en familj på riktigt och att våra framtida beslut påverkar mer än bara oss själva. Jag är liksom en förälder nu? Kanske märkligt att jag verkar inse det först nu men det här är första gången som jag haft möjlighet att stanna upp och reflektera på det här sättet sedan hon kom.

All egentid i Malmö har väckt något i mig. Kanske är det en kris eller så är jag bara trött på att ha så mycket tid för mina egna tankar, trött på mig själv. Det kan inte vara sunt för någon som egentligen är mitt uppe i småbarnsåren, hehe. Gudars.

Är det någon av er som läser som upplevt en riktig kris? Hur var det och hur uttryckte den sig? Snälla dela med er <3

  1. Elin skriver:

    Hej!
    Du är inte ensam. Jag är 27 år, har en dotter som är 11 månader och jag och min sambo har varit tillsammans i över 10 år. Drabbades av en förlossningsdepression och livskris. Kände att jag tappade bort mig själv och att jag var så sjukt jvla otacksam som kunde må sådär när man fått barn och livet skulle vara komplett. Relationen med min sambo blev helt plötsligt komplicerad i mitt huvud. Jag känner att jag är på bättringsväg men det går verkligen upp och ner. Är så trött på mitt huvud och alla tankar som far omkring men antar att kriserna kommer av en anledning och för med sig något gott. Kämpa på alla föräldrar💕

  2. Lina skriver:

    Min största kris gick jag igenom som 25-åring (är 30 idag) då jag fick en förlossningsdepression efter att ha fött mitt första barn. Är övertygad om att ifall den krisen inte kommit då så hade den kommit nån annan gång i livet då det var något jag var tvungen att gå igenom.

    Måste bara säga att din blogg är SÅÅÅÅ grym just nu, så harmonisk och roliga blandade inlägg 😍 Märks verkligen att du har inspiration utav ditt jobb och det lyser igenom 😊 har följt dig sen början typ och den har alltid varit bra! Men nu känns det verkligen som att du har hittat hem på nåt sätt, med hela bloggens koncept. Hoppas du förstår hur jag menar!

    Kram 💖

  3. Åse skriver:

    2,5 år in i min 5-åriga utbildning så min kropp ifrån, jag ville ju inte gå där längre. Under en längre tid, mer än 1 år, så kändes det mesta fel och dåligt. Mina intressen förändrades och jag började sakta men tydligt känna att det jag utbildades till/tränades inför inte längre stämde överens med mig själv. Jag kunde inte längre idientifiera mig med det. Trots det fortsatte jag, fast det kändes helt fel, för att ”jag måste ju ta min examen som jag kämpat för och som jag velat haft så länge”, för att jag var rädd för vad folk skulle tycka, jag hade ju pratat så passionerat om denna utbildning så länge, och även pratat väldigt målande och övertygande om vad jag ville göra efter utbildnigens slut – och det var ju sant, förut. Jag föreställde mig att hela min identitet skulle krackelera, tänk om ”folk” skulle bli besvikna. Till saken här också att jag alltid haft lätt för att studera, och gillat det, varit allmänt högpresterande, jag har liksom fixat det mesta och hade väldigt svårt att ge mig själv en stämpel ”som någon som inte klarar något/hoppar av/inte slutför något”… Fick panik av bara tanken.

    Varje kväll grät jag för att jag avskydde att gå till skolan, hatade att gå och lägga mig. Utvecklade svår ångest, panikångest och fobier. Detta påverkade förstås min relation till min pojkvän och övriga omvärlden. Trots detta fortsatte jag att gå till skolan i 1 år, tänkte ju att det skulle bli bättre. Det blev bara värre tills jag kraschade efter en tenta. Sedan oktober har jag varit hemma och vilat, gått måååånga timmar i terapi, äter medicin och mår tack och lov myyyyycket bättre.

    Har haft svår ångest tidigare i livet, och måste säga att jag ofta såhär i efterhand ändå är tacksam att jag haft det. Jag har lärt mig så mycket mer om mig själv och om livet. Om sånt som jag anser är viktigt. Jag vill tro att det mesta ändå sker av en anledning, ofta kan man ta med sig något värdefullt från de flesta situationer i livet, tycker jag..

    Det var en kortkort sammanfattning av min hitills största kris i mitt snart 24-åriga liv, tack för att jag fick skriva av mig, det var väldigt skönt. ❤

    Kram alla därute!

  4. Anna skriver:

    Jag har inte haft någon kris i livet, förrän nu. Jag fyller 40 år nästa år… FYRTIO ÅR! Jag känner mig som 25 år än så det går inte riktigt ihop med verkligheten på något vis. Äldsta dottern fyller 14 i år vilket jag inte heller riktigt kan förstå. Är jag så gammal?! Jag har börjat få fina linjer runt ögonen och märkt att jag inte lika lätt håller (kropps)formen lika lätt utan går upp i vikt. SÅ. HIMLA. KONSTIGT.

    Jag har aldrig känt mig rädd för att åldras och att bli äldre, snarare tvärt om – att jag blir klokare, lugnare och mer harmonisk för varje år som går och att jag fångar dagen betydligt mer nu än för 10-20 år sedan.

    Men på något vis har jag kommit in i en kris, jag försöker hitta mig själv eller något? Ett sätt att förhålla mig till livet? Nu kan jag förstå dom som börjar tokträna, tatuerar sig och köper en motorcykel när de hamnar i en livskris. Livet handlar inte bara om att man blir äldre och klokare utan också om att min tid här på jorden kommer att ta slut. Låter ju oerhört drastiskt och eländigt men jag tror att min kris bottnar i något sådant.

    Jag har börjat träna och prioritera hälsan på ett nytt sätt nu, jag gör mer saker för mig och min egen skull och njuter mer av barnen och livet just nu.

    1. Anna skriver:

      Måste erkänna: jag har bokat tid för tandblekning och vaxning av ben – helt galet och något jag tänkt att jag ALDRIG ska göra, jag duger som jag är har varit mitt motto. Känns också helt plötsligt väldigt viktigt för mig att komma i form igen – så som jag var när jag var 20-25 år… herregud! 😱

  5. Absolut! Hade du ingen 30-årskris så är det inte konstigt den kommer nu.
    Det är krävande med kriser och alla tankar, men det är bara att stanna i den och låta den ta plats och när den är över har du kommit ur den starkare och med mer insikter om hur du vill leva ditt liv.
    Kram

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..