Månadens bikt: April

ptfiasblogg1
God morgon! Det har varit en väldigt omtumlande vecka. Det var längesedan grät så mycket som jag gjort den här veckan. Befriande ändå. Det är en enda röra med känslor i kroppen. Stark, ledsen, glad, sorgsen, förvirrad, lugn. Allt på en gång.

Hur mår ni? Det är ju ändå det som är det viktigaste i det här forumet, för nu är det dags för månadens bikt!

Upplägget: Att få skriva av sig och faktiskt försöka formulera det där som känns tungt är för mig en självklar del i att må bra. Det blir lätt ett inre kaos när tankar trasslar omkring i skallen utan sammanhang.

Jag skriver ofta ner mina tankar och känslor här inför er, men det bästa som finns är när ni tar ordet och delar med er av det som pågår hos er.

Se det här inlägget som en chans att skriva av er – att dumpa det som känns jobbigt, glatt, svårt eller förvirrande. Detta är helt enkelt ett tillfälle att få tömma sig.

Självklart går det bra att vara anonym. Och självklart får ni dela med er av sådant som glädjer er, lyfter er och inspirerar er precis lika mycket som det motsatta. Detta är ert forum.

Genom att berätta något som ni går igenom eller upplever just nu hjälper ni garanterat någon annan. Läs gärna igenom andras kommentarer och svara om ni känner att ni har något ni kan bidra med eller tipsa om.

  1. Carro skriver:

    Behöver droppa de här tankarna nånstans, så kom jag på att detta kommentarsfält finns.

    Precis avslutat en 24 timmar lång dejt (nr 2 i ordningen) med en kille jag redan känner mig förälskad i. Jag känner samma känslor inför honom som jag gjort för typ alla jag fallit hårt för, och där historien alltid varit sån att det till slut går åt helvete eftersom jag blir osäker och de känner sig pressade av det. Jag fångar upp minsta lilla grej som känns som tydliga tecken på att han inte vill vara med mig, trots att det finns 1000 andra tecken som visar på att han verkar väldigt seriöst intresserad. Just nu efter våra 24 h ihop gnager två saker:
    – vi kom in på att han diskuterar vissa grejer endast med sin bror och en nära vän, och nämnde då som exempel att de pratat om att det vore strategiskt bra att träffa någon som är några år yngre än honom för att inte känna sig stressad för familjebiten, då han verkligen vill ha familj, men inte just nu. Till saken hör att jag är 2 år äldre än honom och den äldsta han dejtat.
    – vi diskuterade Tinderprofiler och hur män och kvinnor lägger upp det med bilder osv. så jag ber honom visa mig hur det ser ut, vilket han gör, och sveper ja på några.

    Samtidigt kom vi in på om man dejtar flera samtidigt och han sa att han bara dejtar en person i taget. Och han är väldigt gullig och mysig och omtänksam, pushar ej sex utan verkar genuint intresserad av mig som person, ställer mycket frågor som verkligen visar att han är intresserad och lägger märke till vad jag sagt tidigare osv. i ord och handling.

    Är så så rädd att det ska sluta som det alltid gjort innan… vad ska en göra?

  2. Fått mitt tredje missfall nu i vintras med väldigt jobbiga kroppsliga omständigheter och är först nu några månader senare jag börjar landa i det känslomässigt. Det gör SÅ ont i hela mig när jag tänker på det. Och rädd är jag med, för att vi inte ska kunna få barn eller kanske mer för att vägen dit ska vara så snårig och trasslig att vi ej orkar. Borde kanske gå och prata med någon, men hur ska jag kunna prata om något som jag knappt kan tänka på utan att bryta ihop.

  3. Jag är kär. Och han är kär tillbaka. Och vi kan prata med varandra. Jag vågar ta upp saker, säga ifrån, sätta gränser, släppa in, vara ärlig, sårbar. Vi har liknande intressen. Är nyfikna på varandra och livet. Det känns så jävla fint.

  4. A skriver:

    Jag fattar inte hur man (ja, folk) hinner med allt? För egen del finns det en hel lista med mer eller mindre nödvändiga göromål, förutom det alldagliga såsom jobba, umgås med han jag valt att leva med, hushållssysslor, träning, tid för familj och vänner och ett nyköpt hus, med sin egen lista: Årstidens göromål (skotta snö, kratta, så, klippa gräs, kratta), renovering i det ”enkla” måla tak o väggar, tapetsera mm, fixa med garage och grusgång, ommålning av fasad, och bilen! Service, byta däck, tvätta, åtgärda fel, besiktiga… Och än finns inga barn med i bilden.

    Jag förstår att man aldrig blir klar, det gäller att njuta i det lilla, skriva listor på vad och i vilken ordning. Men ändå. Hur gör man?

    1. J skriver:

      Jag känner också som du beskriver ibland men försöker alltid att tänka att allt handlar om prioriteringar. Är det något vi har lika mycket av så är det antal timmar på dygnet. Sen tror jag uppfattningen om ens ”aktivitetsgrad” och hur hektisk tillvaro en har beror på ens personlighet och individuella behov. Vissa uppskattar att ständigt vara sysselsatt och ser säkert inget problem i det medan andra tycker det är påfrestande att inte ha en stund varje dag där en bara tillåts ”vara” och fylla på energidepåerna. Hoppas du snart hittar din balans!

  5. Ekho skriver:

    Jag vet inte varför men jag känner att jag få så himla dåligt samvete när det går bra för mig, i yrkeslivet, privat osv osv.
    Jag tycker inte om att skryta och jag gillar självklart när hårt jobb lönar sig men att se någon som kämpat lika hårt inte får samma lön för mödan då får jag dåligt samvete…
    Även om jag också är i dom situationerna där jag tänker att jag vill ge upp allting, att allt känns värdelöst även om jag jobbar hårt och det inte lönar sig.
    Så innerst inne vet jag ju att det kommer jämna ut sig men jag kan inte hjälpa det dåliga samvetet när det råkar gå lite bra för mig…

    Varför är det så?
    Är det jantelagen?
    Eller är det något annat tro… jag vet att jag har väldigt dålig självkänsla och bara det förklarar väl det mesta… hur tränar man upp den ens ?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..