Det kräver mod att våga göra annat än det förväntade

ptfiasblo-3
ptfiasblo
Vet inte riktigt hur jag ska formulera det här inlägget, men jädrar vad det bubblar saker i min omgivning nu. Har pratat så mycket med vänner ”om livet” den senaste tiden och det vi alla gemensamt går igenom är att något skaver och att man slits mellan att våga lyssna på sig själv och att försöka passa in i norm och förväntan. En vän känner sig så pressad av att hon inte är ”där hon borde vara vid den här åldern” – enligt samhällets fyrkanter, dvs inte har barn, är singel och allt det där. Men om man inte vill då? Hur mår man i längden om man tvingar in sig i det förväntade och dövar det man egentligen vill och mår bra av? Vi vet ju, för vi har ju många i vår omgivning som gör precis det. För att det är det vi lär oss.

Man måste vara så otroligt stark för att våga lyssna på sin egen röst om man känner att man vill något annat än det förväntade. Och det kräver mod. Fy jädrar vad det kräver mod att våga vara annorlunda och göra annorlunda.

  1. Amanda skriver:

    Hej kloka fia!
    Jag befinner mig i något av en kris, eller en känsla av att jag bromsar mig själv. Jag bor idag i en mindre stad med sambo o bostadsrätt. Livet är bra, flyter på, jag har ett roligt jobb (dock utan utvecklingsmöjligheter..) men jag längtar ofta efter något annat. Något som ger mig mer, utvecklar mig och ger utrymme för den drömmare jag är, klyschigt kanske men ändå sant.
    Jag vill flytta till en större stad, kunna klättra inom det yrke jag idag har och träffa nya människor. Men det skrämmer mig som bara den! Ensamheten (känner ingen, ingen sabo som följer med), osäkerheten, behöva hyra i andra hand, inte känna någon. Hur sjuttsigen övervinner man dessa känslor som bromsar en? Jag vet inte hur man lär känna folk, TROTS att jag är en utåt person.
    Vore väldigt intressant att därför höra dina tankar kring detta, det vill säga kring hur man handskar stora livsomställningar, etablering i en ny stad och få till en trivsam vardag när man börjar från 0.
    Är rädd för att kliva utanför komfort zonen efter utmattning för något år sedan. Är i 25 års åldern.

    Tack på förhand!

    1. PT-Fia skriver:

      Tack för att du delar! <3 Lyfter din fråga i ett kommande inlägg. Många kramar! <3

  2. N skriver:

    Så intressant ämne! Jag är uppvuxen i en familj där man kan prata öppet om känslor och tankar.

    Mina föräldrar har varit stödfamilj till barn som är i samma ålder som mig, med svåra förhållanden och tuff uppväxt vilket har gett mig insikt och förståelse att vi inte föds med samma förutsättning. Att vi alla människor börjar vid samma startsträck på loppet men att på vägen så fylls tävlingsdeltagarnas ryggsäck med olika tunga erfarenheter vilket kan leda till att vi hamnar längre bak i loppet. En del personer springer i kapp medan en del står och trampar och knappt tar sig ifrån startsträcket. Detta är en insikt som mitt 25 åriga jag ofta tänker på, att alla är så olika och har olika bagage.

    Till min poäng, jag kan bli SÅ irriterad att man så sällan pratar öppet om känslor och att göra saker som inte följer normen. För hur många människor springer egentligen ett helt liv/lopp utan trubbel? Varför pratar vi så sällan om det svåra som gjort att vi kommit på den väg som vi är idag?

    Det är så många gånger som jag försöker öppna samtal och prata om allvarligare ämnen från erfarenheter som jag eller människor i min omgivning varit med om. Men SÅ ofta resulterar det i extrem dålig stämning då dom som lyssnar antingen tycker det är obekvämt att prata om eller att dom inte vet hur man ska bemöta det. Men det är väll då som det är så viktigt att prata om det? Att faktiskt kunna dela med sig av sina tankar och inte bara hålla dom för sig själv.

    Därför så älskar jag att försiktigt inflika med sånna här ämnen då jag tycker att det är så viktigt, att kunna prata om riktiga ”verkligheten”. Som du skriver så kräver det ett mod att göra något annat än det förvändande. Det kan vara väldigt svårt att stå på sig och prata om dessa ämnen då man oftast alltid prata om det bra.

    Vet inte om jag svävade iväg från ämnet men kände att jag ville dela med mig om dessa tankar. Kanske är det någon annan som känner igen sig.

    Du är grym Sofia och så inspirerande! Du är en av dom som som tar upp ämnen som kan kännas främmande och lite läskigt att prata om. Som genom reflektioner och kloka texter resulterar i att man inte känner sig ensam i sitt tankesätt. Det gillar jag! Kram <3

    1. PT-Fia skriver:

      Tusen tack för värmande ord och för att du delar med dig av dina tankar och funderingar! <3 <3

  3. y skriver:

    Hon sårar verkligen dem som inte uppnått det hon har när hon går ut med att hon har 30-årskris fast att hon har allt som normen säger att du ska ha vid den åldern – gift, barn, karriär, fin bostad. Och nu detta inlägg. Hon tycker nåt annat inombords, det är uppenbart. Hon saknar trovärdighet.

    1. PT-Fia skriver:

      Så du menar att ens civilstatus avgör om man får må dåligt eller ej? Här är en vänlig påminnelse om att det jag går igenom inte är en 30 års kris (har bara kallat det för livskris) och att du inte har någon aning om vad jag går igenom.

  4. E skriver:

    Detta inlägg kommer mitt i prick lägligt i tiden. Läser gärna mer om sånt här ifall du känner att du har utrymme att skriva om det <3

  5. Vera skriver:

    De där tröttsamma normerna alltså 🙈 för en tid sedan träffade jag en ”vän” som jag inte hade sett på länge. Hon frågade om jag har en pojkvän och när jag svarade nej så blev hon arg! Alltså arg! Jag visste inte vad jag skulle göra och mumlade något om att jag snart skulle flytta utomlands och inte ville dejta killar på premissen ”vi kan bli ihop men du kommer med mig utomlands!”. Hon svarade argt ”man kan ändå ha en pojkvän!” Fattar inte riktigt hur dessa singel-shamers tänker egentligen?

    1. PT-Fia skriver:

      Tack för att du delar med dig! <3

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..