Hur lär man sig att sätta gränser?

ptfiasbloa9-2
Undrar om du kan dela med dig av några tips på hur man blir bättre på att sätta hälsosamma gränser, om man är en person som vill vara andra till lags och har svårt för att säga ifrån…Hur börjar man?

Börja med att prova att säga nej och se vad som händer. ”Nej tack, jag kan inte komma” eller ”Nej, jag gör hellre såhär”. Det kanske känns läskigt för att man föreställer sig att den man säger nej till ska reagera på ett visst sätt. Med största sannolikhet så blir det ingen stor och farlig reaktion vilket gör det lite lättare att använda nej igen. Istället för att tacka ja till saker på sak arm, säg att du ska kolla din kalender och återkomma. Då ger du dig själv en chans att känna efter och ta ett beslut som inte kör över dig själv. Och kanske det svåraste men viktigaste: Börja lyssna inåt. Vad säger din magkänsla? Vad vill du? Vad tänkte du spontant när du hörde det där? Lyssna, lyssna, lyssna. Och börja sedan respektera den och agera utifrån det. Men ta det stegvis ♥

Vad har varit din största utmaning med att ha eget företag?

Att inte låta katastroftankarna fullständigt dränera mig under dåliga dagar eller stillsammare perioder.
Att våga ta steget att anställa (vilket visade sig vara det bästa beslutet jag kunde ta)
Att vara en tydlig, utmanande, vettig och sund chef som visar hur mycket min anställda (min projektledare Elin) betyder så hon känner sig uppskattad och fortsätter utvecklas.
Att våga tro på att jag fortfarande är aktuell och har något att komma med.
Att våga tro på att pengarna och uppdragen ska fortsätta komma.

Hur ser era semesterplaner ut?

Jag har fem veckors semester och Kim några färre vilket innebär att vi är en vecka tillsammans i Halmstad hos Kims föräldrar (för tionde året i rad) och när Kim jobbar och jag är ledig så är jag och Edith i sommarstugan med mina föräldrar. Längtar så efter att komma ut dit och få tanka.

Beskriv dig själv som förälder. Hur kompletterar du och din partner varandra som föräldrar – eller vågar du kanske nämna någon utmaning för er (utan att det blir för privat).

Hur är jag som förälder? Jag låter henne prova själv och säger ”prova igen” innan jag hjälper till. Jag uppmuntrar till lek och roliga grejer, samtidigt så förväntar jag mig att hon hjälper till att plocka undan sin tallrik, säger tack, plockar undan sina leksaker osv. Jag älskar mycket närhet och försöker stå emot så att hon inte lindar mig fullständigt runt lillfingret. Stressar sällan och försöker planera så att vi har tid på oss (inte alltid görbart såklart). Jag och Kim kompletterar varandra i det att vi är helt olika som människor och personer så Edith får verkligen två sidor av myntet vilket jag tror kommer att göra henne gott. Kort sagt så är jag mer känslomänniska och Kim är mer neutral och praktiskt lagd. Utmaningen är att sätta gränser så att hon inte alltid får sin vilja igenom (för att vi är så förbannat kära i henne) och att hjälpa henne hantera alla normer och ideal man får tryckt på sig bara för att man föddes som flicka.

Hur gör du för att få dig själv att verkligen förstå att du gör rätt när du prioriterar dig själv?

Bra fråga! Jag tror att min utbrändhet och sjukskrivning förändrade något gundläggande hos mig. Jag vet ju vad som händer om jag stänger av, vilket i det långa loppet påverkar min omgivning negativt. Ser det som att ta mitt ansvar när jag prioriterar mig själv, för mår inte jag bra så kommer inte heller att de runt mig att må bra i slutändan. Och om man inte lyssnar på sig så blir man nog olycklig tillslut.

  1. Jag är så glad att jag fick lite hjälp på traven för ett par år sen att lära mig säga nej, så skönt att följa min känsla och det är inte så ”farligt” att säga nej ibland 🙂

  2. Emma skriver:

    Jag har en sak jag har tänkt på, angående det där med att sätta gränser, och att säga nej. För mig och många andra är det svårt, man är rädd att göra andra ledsna. Men – vissa människor måste alltid ifrågasätta ett nej med ett ‘varför’.

    Kanske jag säger ”jag kan inte följa med på lördag” (istället för ‘jag vill inte följa med på lördag’, det är steg 2 liksom).
    Jag har flera vänner som reflexmässigt alltid frågar: Varför då?

    Spelar det någon roll? Min erfarenhet är att dessa människor egentligen inte lägger någon värdering i varför, men de vill veta. Och ibland, om man har otur, köper de inte ens bortförklaring utan kommer med förslag på hur man kan göra för att följa med ändå. Vilket gör att man blir ännu mer stressad över sitt nekande.

    Så i all ödmjukhet – om någon säger nej, ifrågasätt inte det! Acceptera och säg bara ‘Vad synd, hoppas du kan följa med nästa gång’.

    1. PT-Fia skriver:

      Tack för delade tankar! <3

    1. Emelie skriver:

      Har du några tips på att våga stå emot alla dessa ”varför då” frågor?? Blir så oerhört less på att alltid bli ifrågasatt. Känner att om jag inte kan så kan jag inte, men det är inte tillräckligt utan varje liten grej måste ifrågasättas och skalas ned för att hitta en lösning när jag egentligen inte ens vill.

  3. E skriver:

    Vill instämma i ovan sagda! Du är en av de två personerna som jag fortfarande läser bloggen hos! (Har haft ett 20-tal bloggar som jag följt, men skalat ner det till endast 2 som jag anser är rimliga). Du är en av dom <3

    1. PT-Fia skriver:

      Dina ord går rakt in i hjärtat! <3

  4. Ville bara säga att för mig är du nog en av de mest aktuella och viktiga på sociala medier, då det i alla fall för mig är så tydligt att ditt budskap är genuint samt har en betydligt mer sund grund än många andra. Det lyser igenom att det är så mycket mer än att tjäna pengar bakom dina ord, du vill göra skillnad på riktigt. Tack för det! ❤

    1. PT-Fia skriver:

      Tusen, tusen tack för fantastiskt värmande ord! Blir så glad att läsa! <3 <3 <3

Lämna ett svar till PT-Fia Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..