Om varför våren är skitjobbig för mig

ptfiabl
Min relation till våren är komplicerad. Jag har alltid avskytt våren. För mig innebär den ångest och jag minns att det började redan tidigt. Minns speciellt ett tillfälle i skolan när alla mina kompisar satt ute och sög i sig solens första strålar och klädde av sig plagg efter plagg för att det blev så varmt. Alla jublade och var lite lyckligare. Jag smög undan och gick in i den mörka korridoren för att jag inte klarade av det plötsliga ljuset och värmen. Har aldrig riktigt klarat av vårens starka ljus, det har bara gett obehagskänslor och jag har periodvis velat krypa ur mitt eget skinn. När jag sedan blev sjukskriven för utmattningsdepression så eskalerade det under våren. Det var under årets första halvår som jag gick från att vara sönderstressad till att faktiskt bli sjuk. Våren innebär ju också pollenallergi, vilket alltid dränerar. När jag skadade armbågarna så skedde det på våren. Och den här våren har ju varit allt annat än lätt. Det är fortfarande jobbigt och jag är rejält sliten. Våren och jobbiga saker verkar helt enkelt höra ihop av någon märklig anledning.

  1. Emma skriver:

    Vet du, jag mår också ALLTID dåligt på våren. När många blir höstdeppiga så blir jag vårdeppig. Jag blir trött, deppig och njuter inte alls av våren. Medan alla andra, som du säger, vaknar till liv. Jag gråter nog mest under våren, och det är för att det känns lite hopplöst av ingen anledning. Jag tror det beror att det är mycket som händer i naturen, men vet egentligen inte om det är därför. Tack för att du skriver om det ❤

  2. Åsa skriver:

    Och för mig är det tvärt om. Hela mitt inre lever upp under våren. Dock insjuknade jag i min utmattningen på våren. Men det berodde på annat. Våren är fortfarande helig för mig. Om jag fick önska skulle jag kunna hoppa över sommaren och bara ha vår den tiden.
    Och så min sambo då… han vårdeppar… han har nog alltid gjort det (17 år tsm) men inte förrän nu de senaste åren har vi faktiskt förstått att hans ”låga” perioder kommer just på våren.
    Det är så märkligt det där hur olika man är.

  3. Då är vi två, det känns som ett måste att älska värmen, våren och solen och man har konstant ångest, stress över att tvinga sig ut och hitta på saker för att alla gör det, framförallt nu när det blir varmare. Att man inte heller längre kan vara inne med gott samvete. Detta betyder inte att jag hatar vara ute, utan jag aldrig kommer njuta av det(värmen) och det för med sig. Det är enorm skillnad på att vara utomlands och hemma i vardagslunken för mig. När man flackar runt, har begränsad energi och tampas med svettningar. Särskilt att jag inte njuter, orkar hitta på saker, vara ute i solen som man förväntas att älska. För vissa handlar det bara om överlevnad.

  4. Anna skriver:

    Känner igen mig, inte för att många tunga saker hänt för mig på våren men har senaste åren diagnostiserat mig själv som vårtrött. Blir alltid oändligt trött och tenderar att Deppa ihop i en liten liten hög. Samtidigt som känslorna för våren blir så dubbel för hur härligt är det inte med vårsol, utefika och allt grönt i naturen?
    Snart är våren över , hurra för det!

  5. Lisa skriver:

    Hej,

    Jag ville fråga dig om vad du tror man kan göra om man liksom är påväg ut ur utmattning men ”fastnat”. Jag blev för ca sex år sen diagnostiserad med utmattningsdepression. Jag tog aldrig emot hjälpen jag kunde fått utan har kämpat med detta själv sedan dess. Jag upplever nu att själva utmattningen är över. Några av de faktorer som fick mig att hamna där är borta och jag har en helt annan livssituation nu. Har väl också på egen hand lyckats göra en del förändringar och lärt känna mina gränser. MEN det jag vill komma till är att jag nog fastnat lite i att jag inte kan. Jag kan inte boka in för mycket socialt för jag behöver återhämtning, jag kan inte jobba så hårt, jag kan inte träna, jag kan inte ha flera krav på mig på samma gång osv osv. Jag tror liksom att jag nu visst skulle klara av de här sakerna, till och med må bättre av dem men jag har nog blivit lite lat. Har du något tips på hur jag går vidare nu. Hur växlar jag upp lite igen (lagom såklart).

    Kram och tack för en fin blogg

    1. Anna skriver:

      Åh vad jag kan känna igen mig, eller åtminstone för något år sedan. Det är snart 7 år sedan jag blev sjukskriven för utmattning. Jag tog emot samtalsterapi och var helt sjukskriven i 2 månader. För varje år som sedan gått har jag kommit framåt i mitt tillfrisknande och faktiskt än i dag kan jag komma på saker som jag nu klarar av som jag inte gjort sedan sjukskrivningen. Inte så ofta nu såklart, för jag känner att jag är så nära ”mig själv” som jag kan vara men skilnaden nu mot ”innan” är att jag aktivt måste planera in lagom med aktiviteter och mycket vila/återhämtning.

      Men för 1-2 år sedan så hade jag fastnat i att jag inte orkade för mycket och tackade nej till saker för att jag liksom var rädd för att bli trött efteråt. Det var också då jag började med lite mer träning och faktiskt vågade utmana mig själv (dock i små steg). Från att ha deckat på soffan efter 20 min löpning till att orka resten av dagen! Jag tror att om man bara blir medveten (som du nu) om att du kanske tror att du behöver mer vila än vad du gör – så är du på rätt väg! Våga utmana dig lite.

    1. Åsa skriver:

      Hej! Har också haft utmattningsdepression. Men främst utmattning (dock inte konstigt att man blir deprimerad av det).
      Jag skulle säja att du fortfarande läker…
      Jag vet precis hur du menar och det finns egentligen bara ett sätt att få det att bli bättre. Och det är att lyssna på kroppen. Så tråkigt jag vet. För när tröttheten börjar lätta i en utmattning så kan man känna att man vill göra massa mer saker. Men man måste heja sig! Alltså man MÅSTE. Att du behöver återhämtning ovh inte kan planera in för mycket på en gång är just det kroppen behöver. Så tråkigt svar, jag vet.
      Och tyvärr kommer du nog alltid att ha en lägre toleransnivå för stress. Jag skulle säga att jag är ute ut min utmattning. Men jag känner fortfarande att mitt huvud inte riktigt är desamma. Jag glömmer mycket och kan ibland känna att viss information orkar jag inte hantera. Nu studerar jag på universitet och ja… det funkar bra. Men mycket mer än så klaratr jag inte.
      Så snälla! Lyssna på kroppen! Och ta hand om dig. Vi är många med utmattningssyndrom och som håller på att återhämta sig. Tyvärr är det så att har man aldrig upplevt det så kam man inte förstå hur det är.
      Ta det lugnt.❤️

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..