Månadens bikt: Maj

ptfa
Hej och välkomna till månadens bikt: Maj! Ni har nog rätt bra koll på mitt mediokra mående vid det här laget. Jag jobbar på det.

Men, hur mår ni? Det är ju ändå det som är det viktigaste i det här forumet, för nu är det dags för månadens bikt!

Upplägget: Att få skriva av sig och faktiskt försöka formulera det där som känns tungt är för mig en självklar del i att må bra. Det blir lätt ett inre kaos när tankar trasslar omkring i skallen utan sammanhang.

Jag skriver ofta ner mina tankar och känslor här inför er, men det bästa som finns är när ni tar ordet och delar med er av det som pågår hos er.

Se det här inlägget som en chans att skriva av er – att dumpa det som känns jobbigt, glatt, svårt eller förvirrande. Detta är helt enkelt ett tillfälle att få tömma sig.

Självklart går det bra att vara anonym. Och självklart får ni dela med er av sådant som glädjer er, lyfter er och inspirerar er precis lika mycket som det motsatta. Detta är ert forum.

Genom att berätta något som ni går igenom eller upplever just nu hjälper ni garanterat någon annan. Läs gärna igenom andras kommentarer och svara om ni känner att ni har något ni kan bidra med eller tipsa om.

  1. Jag skrev en text idag som beskriver min vardag väl just nu. Så kom jag att tänka på detta underbara biktforum och ville bara få dela den med några som kanske förstår:

    ”Jag minns en tid då jag var nöjd. Tillfreds med det som var livet. Kanske, förmodligen, romantiserar jag minnet av en svunnen tid. Men känslan finns inom räckhåll, ibland snuddar jag vid den med fingertopparna. Det är som om mina händer glömt hur man griper tag. Dock slår det mig nu att det kanske är precis det som är problemet. Att greppa efter nöjdheten kanske inte är möjligt. Möjligtvis är det så att nöjdheten vill hålla hand.”

    Mycket i mitt liv går bra. Men mycket stretar, skaver, irriterar. Och jag har en tendens att försöka tvinga kvar lyckan, som att den skulle stanna kvar om jag bara ber på mina bara knän tillräckligt mycket. Men det fungerar ju inte riktigt så. Lyckan, nöjdheten och känslan av att vara tillfreds kommer ju (åtminstone för mig) när jag är i balans. Balans, balans, balans. Skitsvårt. Viktigt.

  2. L skriver:

    Jag börjar bli så desperat så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Har ett syskon som har barn i förskoleåldern. Hen har alltid tagit för givet att familjen ska finnas där, och kräver ständigt hjälp av oss, detta enda sedan innan första barnet kom. Så fort vi säger nej, eller inte kan, så blir hen arg. Nu har hen hamnat i en svår situation, som jag tyvärr inte har någon förståelse för, eftersom hens beteende eskalerat. Det har gått så långt att jag inte ens svarar när hen ringer, jag undviker firanden med familj för att jag vet att hen kommer vara där. Hen är helt uppe i sin situation och har inget intresse för hur vi andra har det. Försöker vi framföra vår åsikt i någon mån tar det hus i helvette, det går inte att prata med hen öht. Hen har tidigare känt sig felbehandlad av oss, sagt upp kontakten, och sedan var det vi som skulle be om ursäkt. Hen är beroende av oss, men tar sig ändå rätten att skälla ut oss och säga till när hen tycker vi gjort/behandlat hen fel. Vi vänder ut och in på oss själva, både tids- och pengamässigt, men får inte ens ett tack. Hen har vänner, med barn i hennes barns ålder, som hen väljer att inte umgås med, utan hen umgås nästan uteslutande med oss, familjen. Det är så tröttsamt. Jag är helt ointresserad av att ha en syskonrelation med det här syskonet, helst vill jag inte ha någon kontakt alls. Hela familjen mår dåligt pga syskonet. Vad ska jag göra???

  3. Känner mig alldeles fylld av energi och glädje efter ett dygn i kompisens sommarstuga! <3

    Sakta kommer tröttheten ikapp mig, och tankarna på att jag snart lämnar mitt jobb (och därmed många mysiga människor!), och siktar mot nya spännande äventyr. Men jag tror att allt blir bra 🙂

  4. H skriver:

    Har ett dilemma. Är upptagen och känner en galen attraktion till en man som också är upptagen (han har barn). Vi är vänner och har inte gjort något direkt fysiskt, mer än att flirta. Vi är dock båda ganska kramiga av oss. Vet inte om jag börjar bli förälskad. Detta upptar mina tankar väldigt mycket just nu och jag vet varken ut eller in. Ska jag fråga honom var han står? Någon som känner igen detta?

    1. Anonym skriver:

      Jag känner verkligen igen mig i detta, är i en liknande situation för tillfället. Hoppas att känslan ska gå över och försöker tänka att gräset inte är grönare på andra sidan. Samtidigt är jag nyfiken och undrar om den andra parten har liknande känslor. Och så tänker jag att livet är för kort för att inte våga. Men å andra sidan – är det verkligen värt det? Nånstans tror jag att den nya personen symboliserar nåt som jag längtar efter och att det kanske snarare är ett tecken på vad jag ska ta tag i i relationen liksom. Du ska iaf veta att du inte är ensam. Kram <3

      1. H skriver:

        Tack för att du delar med dig! Känns skönt att jag inte är ensam. Kram!

  5. A skriver:

    Är så läskigt att gå in i en relation 100%. Mitt ex rådumpade mig för ett gäng månader sedan. Det var något av det värsta som hänt mig då det kom så plötligt och jag fick ingen tydligt förklaring eller möjlighet att förstå varför utan det var pang: slut.
    Jag kämpade med det länge men kom ut starkare och har lärt mig så mycket om mig själv.
    Nu är jag i en ny jättemysig och fin relation. Ett VI där jag har mitt liv och hen har sitt liv, men vi är också ett VI och planerar saker i framtiden. Och vi pratar om hur vi känner, vad vi vill och hur vi mår.
    Sen kom mitt ex och skakade om mig och min nuvarande relation genom att bekänna sig kärlek för mig och vilja ha mig tillbaka och ville förklara sig. Något jag avfärdade och har avslutat. Det har ändå gjort att jag tänker mycket på vad kärlek är och om jag är kär i min partner nu eller om jag bara trivs väldigt bra. Men nu är min partner iväg på resa och jag saknar hen så mycket. På allt detta är mitt jobb kaos, det händer mkt bland mina vänner och min partner kanske ska börja jobba många många MÅNGA mil bort för att utvecklas i sin karriär. Jag kan inte följa med pga ska studera här. Så. Är mycket på en och samma gång. Jag tänker ofta positivt och försöker hitta det positiva i detta och de just nu är att jag:
    1. Inte länge har PMS (vilket jag hade när exet hörde av sig och kaoset hände på jobbet),
    2. Jag saknar min partner så mycket och känner mer och mer att jag vill vara med hen i framtiden,
    3. Det har blivit lite bättre på jobbet.
    4. Jag tränar på så bra då jag följt ett träningsschema i snart 20 dagar och innan dess tränat riktigt bra i iaf tre veckor. (Bra som i så mycket som jag vill och orkar, lyssnat på kroppen när jag behövt vila och prioriterat mitt välmående)
    5. Det är okej att allt inte är 100% hela tiden. Ingen är perfekt, inget är perfekt och så är verkligheten. Och det är okej att äta choklad och se en serier när man behöver det.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..