Det var så tungt att dra andetag att det nästan kom panikkänslor

ptfiaträning
Jag och syrran släpade oss ut på en löprunda igår. Kände direkt att jag inte var med i matchen. Vägen blir rätt brant direkt och backarna avlöser varandra upp på berget vilket gör att det blir lite noll till hundra. Andningen var tung och allt stretade emot. Vi sprang rundan i skogen som planerat även om jag i sista backen bad att få stanna till och andas lite för det var så tungt att dra andetag att det nästan kom panikkänslor, så jädra obehagligt och det säger något om vart jag och min kropp befann oss idag. Vi hade bestämt att vi skulle riva av några intervaller i sista backen och jag kände direkt när jag drog iväg på min första att jag inte skulle pressa mig. Lät syrran springa mycket längre medan jag drog ett streck redan efter hälften av backen. Det fick vara min mållinje.

Och det är det här jag vill lyfta. Mina och syrrans förutsättningar var helt olika idag. Jag var tung rakt igenom, medan hon hade mycket att ge. I det läget är det så lätt att man antingen pressar sig alldeles för hårt (som att jag hade tvingat mig själv att köra lika långa intervaller som hon) eller att hon hade hållit igen för att anpassa sig efter min dåliga dag.

Att lyssna in sig själv, oavsett om det handlar om att springa den kortare intervallen eller att käka en bulle trots att alla andra i sällskapet bara ska ha kaffe eller att tacka nej till något trots att man inte har andra planer för att man verkligen inte vill eller orkar, är så förbannat viktigt.

I det stora och det lilla. 

  1. Sofia skriver:

    Så sant! Det har tagit mig många år och många hårda smällar att börja lyssna ordentligt på kroppen. Ibland blir man pigg av träning, ibland blir man bara så trött att man vill gråta. Svårt att veta innan vilket det blir! Men försöker lyssna in och känna efter vad kroppen egentligen vill ha!

    1. PT-Fia skriver:

      Verkligen. Tack för att du delar med dig <3

  2. Så bra sagt! När jag går iväg och tränar är mitt mål att JAG ska må lite bättre efteråt. Inte att någon annan vill att jag ska ta ut mig stenhårt. Vissa dagar hade jag säkert klarat det, medan andra dagar tar det stop efter hälften. Det tar ett tag innan man tycker det är okej. Man, eller iaf jag, har fått jobba ganska mycket för att komma så långt i mitt tänkande. Men jäklar vad befriande det är. Och mycket är din förtjänst Fia. Dina ord från bloggen och instagram har gjort att man lättare accepterat det.

    Så tack! Och hoppas du har en fin sommar!

    1. PT-Fia skriver:

      Fint <3 Blir så glad och rörd! Kramar!

Lämna ett svar till PT-Fia Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..