Ångesten

Vinkade hejdå till Kim och Edith som ska hälsa på farmor och farfar tidigt imorse. Jag cyklade in till stan och satte mig på ett café för att skriva. ”Skrev så tangenterna glödde” som det så fint heter. Det var så. Gav mig själv ett kort och intensivt träningspass på SPR, åt en snabb lunch och vandrade planlöst in och ut ur några butiker. Cyklade vidare till bokhandeln och ägnade närmare en timme till att strosa runt där inne. Fick ro i själen. Blir alldeles lugn av den aktiviteten. Köpte fyra böcker, lade bort allt som var för dramatiskt och tungt. Nästan allt. Cyklade långsamt hem och insåg att jag alltid cyklar så snabbt och målinriktat. Som på tid. Slutade trampa ibland och gled fram. Jag glidcyklar aldrig annars. Nu hade jag tid. Kom hem, fortfarande svettig eftersom jag ännu inte duschat efter träningen. Drack havrecappuccino i soffan och åt kolakakor med ingefära direkt från frysen. Läste några rader i en av böckerna men tappade hela tiden fokus för att svara på något meddelande eller scrolla på instagram. Scrollade tills jag blev förbannad. Lämnade telefonen i hallen. Har en ovana att bära med den överallt. Den här gången tog jag inte med den in i badrummet. Bra. Tog en lång dusch, vred upp på alldeles för hög värme och lutade ryggen mot kaklet. Grät hulkande. Och nu har jag plockat undan och vikt och ställt in och byt plats och ruskat och fluffat. Prylar, kläder och min egen ångest. För ja, den här dagen har ju varit ett enda långt försök att hantera den ångest som ridit mig. Men det framgick säkert