Den här situationen representerar inte livet

ptfia
Ibland hittar man sig själv i situationer som inte är representativa för livet, men som verkar vara det i stunden vilket gör att det mesta känns skit. Hängde ni med? Som nu när jag är hemma själv i stan under årets största semestervecka. Sverige står still. ”Alla” njuter av semester och myser och gör ljuvliga aktiviteter tillsammans. Själv går jag runt i en tom lägenhet. Sover så länge jag kan. Fylls stundtals av ångest. Finns till. Och en del av mig drabbas av panik och tänker herregud är det såhär det ska vara nu. När blev livet såhär. Men tillslut så inser jag att det här är ett undantagstillstånd som inte är förankrat i verkligheten. Allt det jag känner och tänker och är i just den här veckan representerar inte livet. Och jag tänker att det är ganska ofta vi hamnar där. När man skadat sig eller är sjuk, när man är i en extremt stressfylld period med hårda deadlines, när man precis flyttat, när man precis bytt jobb, när man mår dåligt, när man tagit ett enormt beslut som ändrar riktning i livet på något sätt och så vidare.

Då hamnar vi i någon slags mellanland som inte är representativt för livet. Ett mellanland där det är viktigt att inte vara för hård mot sig själv. Det är inte just den här veckan som jag ska börja ta tag i massor med grejer. Jag ska bara påminna mig själv om att den här veckans syfte är att vila, sova, vara, träna, finnas, filura och vara snäll mot mig själv. Fylla på. Och komma ihåg att den här veckan inte representerar livet. Det kommer inte alltid att vara såhär.

  1. Sandra skriver:

    Så ärligt skrivet och så fint att du delar med dig, det är starkt och stort och för oss andra skönt att höra för jag känner såå igen mig i det du beskriver. De där situationerna ”som inte representerar livet” gud vad jag hatar dem och precis som du säger man måste vara snäll mot sig själv då och det måste jag jobba på. Ofta kan det nämligen bli tvärtom att man är hård mot sig själv så man trycker ned sig extra.

  2. E skriver:

    Åh, ska försöka ta till mig av detta… har den första/största krisen i mitt tvååriga förhållande just nu med min sambo, har sådan panik och är så ledsen att jag inte kan koncentrera mig på någonting utan bara scrollar mobil och dator hela dagarna. Så ledsen. Dessutom en examensuppsats som ska in i oktober, tvivlar på att den kommer bli klar om det tar slut mellan oss (det SKA inte ta slut!) för jag kan verkligen inte fokusera på någonting förutom detta. Hatar det här, vill bara att vi ska vara lyckliga ihop igen som förut.

  3. Anna W skriver:

    Vill mest bara skriva tack för ännu ett pricksäkert inlägg, när jag som mest behöver det!
    Ligger i sängen och är så trött så jag vet knappt vad jag heter. Mina tre veckors semester är from idag slut och jag ska egentligen gå tillbaka till jobbet imorgonbitti. Dessa tre veckor har dock varit allt annat än semester och återhämtning. Min andra semesterdag så slog graviditets illamåendet till med buller och bång. Väntar mitt tredje barn. Sedan mådde jag konstant illa hela dagarna, blev förstoppad och jätte gasig, uppblåst och fick världens magknip på kvällarna. Mitt i detta så får mitt äldsta barn vattkoppor med allt vad det innebär! När hon i onsdag ansågs som smittfri så andades vi ut. Hade planerat barnvakt fredag-lördag och att jag och min man skulle få lite egentid med hotell övernattning, bio och middag. Mitt illamående har även lagt sig lite nu de senaste dagarna och det kommer och går mer och kan hanteras bättre genom att äta bra.
    Men i fredags morse så vaknar äldsta barnet av att hon har 40 graders feber och då startar en helg som toppar en av mina sämsta i livet. Det blev ett besök på barnakuten där de dock inte hitta nåt. Men vi har behövt tvinga i vätska och febernedsättande och det har varit fruktansvärda dygn, känts som övergrepp varje gång!
    Idag har varit en riktigt piss dag även om det känns som att det kanske vänt lite för mitt barn.
    Men den oron, ångesten, frustrationen, ilskan och alla andra känslor jag upplevt idag så känner jag mig typ sjuk! Sen besvikelsen över att semestern inte alls blev som vi tänkt på det.
    Vet inte vart jag riktigt vill komma. Men det va skönt att skriva av sig!
    Har förresten sjukskrivit mig imorgon! Och då får man ju såklart dåligt samvete över det. Why???
    Väntar nu också på att min yngsta ska få vattkoppor nu till veckan! Önskar det vore höst nu så allt bara kan bli som vanligt igen!

    Tack om nån orkat läsa ända hit och tack igen Fia för dina ibland klockrena och väldigt ärliga inlägg! <3

  4. F skriver:

    Hej Fia!
    En fråga… hur mådde du efter att du fått barn? Jag har fått barn nu i sommar (1 mån gammal bebis), och upplever rätt mycket ångest och oro. Hur kände du? Jag förstår om det är hela grejen med sömnbrist, hormoner och omställning som ställer till det för mig, men det gör det inte lättare direkt, känslan är fortfarande kvar. Kram F

  5. Lovisa skriver:

    Vill bara stötta med ett par rader kring vad jag tror du går igenom. Att få barn är en sådan enorm omställning i livet. Man pratar Mkt om förlossningsdepression men faktum är att krisen kring att bli förälder och ställa om sitt liv kan också komma ikapp en rätt Mkt senare.
    Jag fick gå i terapi hela min första sons andra år. Relationen med min man var i gungning, vi förstod inte alls varandra och jag förstod inte helt mig själv i min nya roll heller. Tappade bort min starka yrkesidentitet och mitt sätt att prestera.
    Allt svajade, ingen fast mark under mina fötter någonstans alls.

    Men – att orka igenom, genom gråt, skrivande, terapi, många gråa dagar – oj vilken tillväxt det blev. Är en annan person idag.
    Vill uppmuntra dig till att våga kliva tillbaka ett tag i ditt liv. Våga vara ledig, ta dagen som den kommer. Ibland kommer man även konstigt nog till en annan nivå i sitt yrkesutövande efter en sådan paus. Barn har en tendens att kräva det de och en själv behöver. Har man börjat jobba tidigt kan det behöva balanseras upp mha en paus senare. Den är du värd tycker jag!

    Vill också tillägga att även jag var helt tom avseenden lust på fler barn efter nr 1. Längtade nog Mkt efter att ha mer tid, mer av den tid jag hade innan jag fick barn.
    Idag har jag tre ljuvliga (och stundtals jobbiga förstås 😉) barn och tänker och känner väldigt annorlunda. Första barnet är den absolut största omställningen! Nu lever vi familjeliv all the way men jag njuter också av löpning, yoga och lite tjejgrejer. Det viktigaste är dock att jag nu börjat inse hur fort livet med barn går. En dag är vi oavsett hur många barn vi skaffar, ensamma i boet igen och då kommer vi kunna njuta av jobb och allt annat i överflöd igen.

    Heja dig, kämpa dig igenom detta så kommer en ännu klokare, vackrare och starkare Sofia att komma fram ❤️

    1. Eva skriver:

      ❤️En svår situation som ger ångest tar tid att ta sej igenom! Det kommer att bli bra så småningom! Kramar Fia o alla som kämpar

    1. K skriver:

      Lovisa, vad fint skrivet. Den gav mig styrka i vardagen. Tack. 💕

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..