Månadens bikt: Juli

sega kolakakor med ingefära-29
Slutet på månaden innebär en ny månadens bikt! Inlägget som är till för er. Jag har precis vaknat och ska packa in oss i bilen för att hälsa på vänner i Båstad. Imorgon åker vi vidare mot sommarstugan i Dalarna men pausar hos vänner i Örebro. Ser fram emot att göra grejer efter veckan hemma. Sista semesterveckan väntar. Ska försöka njuta så mycket som möjligt. Men nog om mig. Ordet är ditt!

Upplägget: Att få skriva av sig och faktiskt försöka formulera det där som känns tungt är för mig en självklar del i att må bra. Det blir lätt ett inre kaos när tankar trasslar omkring i skallen utan sammanhang.

Jag skriver ofta ner mina tankar och känslor här inför er, men det bästa som finns är när ni tar ordet och delar med er av det som pågår hos er.

Se det här inlägget som en chans att skriva av er – att dumpa det som känns jobbigt, glatt, svårt eller förvirrande. Detta är helt enkelt ett tillfälle att få tömma sig.

Självklart går det bra att vara anonym. Och självklart får ni dela med er av sådant som glädjer er, lyfter er och inspirerar er precis lika mycket som det motsatta. Detta är ert forum.

Genom att berätta något som ni går igenom eller upplever just nu hjälper ni garanterat någon annan. Läs gärna igenom andras kommentarer och svara om ni känner att ni har något ni kan bidra med eller tipsa om.

  1. Carro skriver:

    Bikten har verkligen blivit som en fin liten tradition för mig vid det här laget. Det känns verkligen skönt att ha detta inlägg som återkommande bjuder in till reflektion.

    Jag är på en helt ny plats i livet som känns så konstig och ovan att vara på, trots att det egentligen är en bra plats att vara på. 2019 har verkligen varit ett bra år. Året då jag dumpade en kompis som tog massor av energi, året då jag satsade på mig själv hälsomässigt och började träna regelbundet på riktigt och skära ner mycket på sockret, året då jag träffade min stora kärlek och första pojkvän, året då jag slutade stressa ihjäl mig över ekonomi. Framförallt är det detta med att helt plötsligt ha en stabil och långsiktig kärleksrelation som känns nytt och ovant. Att ha någon som vill vara med en så mycket som han bara kan, som vill planera och drömma ihop med en, som köper presenter till en, som vill introducera en för alla han känner, som inte kan få nog av att vara nära en fysiskt, som stöttar en i allt man vill ta sig för. Jag är ovan att ha någon som är en så aktiv och återkommande del i mitt liv på det sättet efter att ha bott själv så länge. Samtidigt som det känns som världens finaste grej att någon valt mig till sin första flickvän och att jag valt honom till min första pojkvän trots att vi båda närmar oss 30. Kunde liksom inte drömma om någon bättre kärlekshistoria efter alla mina år av heartbreaks. Det är så cheesy som det bara kan bli när man är nykär, men det känns verkligen som om jag hittat min soulmate, att vi var menade att mötas och gå in i vårt första förhållande med varandra såhär relativt sent i livet.

  2. sofia skriver:

    Jag orkar inte med allt som ska rymmas i livet. Jag klarar inte heltidsjobb och familj och socialisering med vänner. Får inte ihop det. Måste vakta mig hela tiden, dagligen, så jag inte gör våld på mig själv. För om jag inte pausar tillräckligt, inte vilar, inte yogar, inte mediterar, inte tränar, inte konstant tänker på att INTE STRESSA, inte gå fort, inte äta fort, inte skriva mejl fort… så blir det för mycket och jag pallar inte. Har ingen marginal. Och när jag blir trött så blir jag så trött så jag inte kan stretcha mig alls. Det är som att en rullgardin går ned. Höstens måsten känns oroande. Hur ska jag klara det när jag hela tiden är på gränsen för vad jag pallar? Och varför lever vi på det här viset?

  3. S skriver:

    Ångesten. Den där jävla ångesten! Går in på mitt 8e år som singel och börjar väl mer eller mindre tappa hoppet att det finns någon för alla, för hur kommer det sig annars att så många är, inkl mig själv (ofrivilligt) ensamma?
    Min dröm om att bli mamma, bilda min alldeles egna familj tär sönder mig snart. Jag har Tinder, träffar killar, dejtat många, många som det också känts bra med, blivit kär men det räcker aldrig hela vägen ut? Jag vet att jag är en bra tjej men jag har börjat tvivla. Vad är det för fel på mig? Antingen så kommer killarna på att dom inte var kära, inte redo, någon går tillbaka till sitt ex och någon annan träffar en annan tjej samtidigt. Jag är så less på att bli bränd gång på gång och har nu väldigt svårt att lita på killar men ändå längtar jag ju efter att bli kär och få besvarad kärlek..

    1. Carro skriver:

      Jag relaterar verkligen. Har i princip varit singel hela livet fram till nyligen, och då närmar jag mig 30 år. Var på massor av dejter mest hela tiden, flera killar träffade jag någon månad eller två ganska intensivt, men det slutade alltid med heartbreaks från min sida p.g.a. de anledningar du nämner, typ att de kom på att de inte var redo osv. Varit väldigt ledsen över detta många långa nätter och dagar, i perioder har jag verkligen inte kunnat tro på att det någonsin skulle gå vägen för mig. Att jag kanske bara var en sån som bara kommer få uppleva små korta intensiva romanser, men aldrig en trygg, sund och varaktig relation. Men sen plötsligt en dag så vände det, helt plötsligt träffade jag en snubbe på Tinder som jag dejtade intensivt i några månader utan att det slutade i heartbreak. Istället mynnade det ut i en superfin och sund relation som jag tror att jag verkligen kan tacka mina dåliga erfarenheter för på sätt och vis. Alla mina heartbreaks och problem i kärlekslivet tidigare har gjort att jag tvingats lära mig själv på djupet och lagt mycket fokus på att göra mitt liv så bra som möjligt för mig utan en relation. Jag tror detta gjord att t jag inte bara visste när någon bra came my way utan också att jag kunde finna en annan ro i vårt dejtande än jag känt med snubbar innan, eftersom jag redan hade mitt liv som jag gillade innan min pojkvän kom in i bilden.

      Önskar dig all lycka <3

  4. Mår så dåligt. Jag har varit sjukskriven i lite drygt ett år men axlade äntligen upp på 100% strax innan semestern och kände mig redo för det. Sen gick allt käpprätt åt skogen och jag har fallit ner i en djup avgrund, sover ingenting, är spänd i hela kroppen, huvudvärk och ryggsmärtor och svetten bara rinner. Och nu är semestern över (en värdelös semester för övrigt då jag mått så dåligt) och jag har ingen aning om hur jag ska klara av detta. Hela kroppen skriker efter lugn men jag kan inte förmå mig själv att slappna av – det blir nästan värre när jag försöker vila för då sätter alla katastroftankar in. Känns som allt är förlorat och som att jag aldrig kommer kunna jobba igen, och min sambo som vanligtvis stöttar mig har börjat ge utryck för att han inte orkar höra mer, framförallt eftersom det blivit värre under semestern och han inte förstår varför. Inte jag heller för den delen. Fyfan för detta, vill bara skrika och gråta men istället sätter sig allt i kroppen.

  5. Sanna skriver:

    Åter till jobbet efter tre veckors semester. Mitt livs första betalda semester och heltidsanställning efter studier osv tidigare. Ångesten är då inte nådig. Har sedan andra veckan på semestern bävat för att komma tillbaka till jobbet, hur ska jag orka detta när det enda jag klarade av på min lediga tid var att sova, äta, skita och sova igen. En tupplur efter varje måltid var ett måste då kroppen inte orkade bära mig en meter till, inte heller hålla mig upprätt på stolen särskilt länge efter tallriken var tom. Jag vill inte tillbaka.

    Nu sitter jag här. Två timmars arbete avklarat och jag är trött som ett utskitet äppelmos. Veckorna innan semestern inleddes sjukskrev jag mig själv en vecka (efter uppmuntrande av kollegor) för att kroppen sa ifrån. Tårarna forsade för minsta lilla och jag kunde inte koncentrera mig för fem öre. Det är snart tre år sedan jag blev sjukskriven från ett sommarjobb som 20-åring för utmattningssyndrom. Därefter var jag hemma ett halvår för att sedan flytta hemifrån till ny stad och plugga 100 %. Noll till hundra.

    Kanske är det utmattningen som knackar på dörren igen, eller knackar var länge sedan den gjorde, mera ruckar hela huset nu. Signalerna blir tydligare och tydligare, tror jag men ändå vet jag inte vad jag ska göra.

    Jobbar på en vårdcentral som medicinsk sekreterare, skriver om folk varje dag med samma symtom som jag. Rådd att söka läkare av min kurator men jag vågar inte. Vet inte varför. Men steget känns för stort. Samtidigt som allt jag vill är att gå hem och sova. Kuratorn samt goda vänner tycker att jag ska gå ner i tid. Jobba 80 %. Varva ner. Men jag vågar inte. Jag är 23. Är det vad jag vill? Hur ska jag klara livet? Köpa hus och allt. Behöver spara pengar. Men ändå så trött. Jobbar och sover på vardagarna, gör lite mer på helgerna, men kan ändå inte medge att jag lever.

    Jag vet om att jag är en känslig person, som känner av stämningar i ett rum, tar in alla känslor och vill att alla ska må bra. Känner att det är mitt ansvar att vara tillräckligt bra, glad och pigg för att andra ska må bra och tycka om mig. Men aldrig duger jag, för energin finns inte där. Sedan ett halvår har jag varit helt slut på energi. Men snart är det jul, några dagars ledighet till. Jag får se det så.

    Alla jobbar. Varför klarar inte jag av det? 100 % är det som gäller i min familj och arbetsplats, varför orkar jag ändå inte? Varför är jag så jäkla lat. Som mina föräldrar säger, bit ihop.

    1. Anneli skriver:

      Våga gå din egen väg. Jag började på 100% och valde efter något år att gå ner i arbetstid som 23åring. Gillade inte känslan att va på jobbet ”hela tiden”, hade låga omkostnader och värdesatte ledighet mer. Nu flera år senare fortsätter jag med mina 90% och har några fler lediga dagar än mina heltidade kollegor.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..