Min panikångest gjorde att jag satt och skrek i en handduk i badrummet

ptfiablogg-26
Ni delade intressanta tankar i kommentarsfältet till inlägget om att ta ansvar för sitt välmående. Någon påpekade det omöjliga i att ta ansvar när man t.ex. lider av psykisk ohälsa och att då inte orka. Jag förstår precis. Det fanns stunder i min utbrändhet där ansvar var det sista jag orkade eller klarade att ta. Och ibland räcker det ju tyvärr inte med att ta sitt ansvar, speciellt inte när det handlar om sjukdom och psykisk ohälsa där andra faktorer som behandling, vård och yttre faktorer påverkar enormt. Men även där så tvingas vi ju ta ansvar för den situationen. Som det där förbannade uttrycket ”man måste vara frisk för att vara sjuk” som menar just det, vi måste orka ligga på och ta det där ansvaret för att man ska få rätt hjälp. Det borde inte vara så, men det är mångas verklighet.

Mitt inlägg om att ta ansvar för sitt välmående handlade mer om livet, inte så mycket om när man är sjuk. Men det ger såklart intressanta perspektiv och även där är det relevant.

Jag minns hur jag i min sjukskrivning pendlade mellan att ibland orka ta ansvar i form av att boka en tid till något som jag hoppades skulle hjälpa mig framåt – som ännu en terapitid, som att prova akupunktur, som att få remiss till samtal. Sedan följde perioder av att inte orka eller kunna ta något ansvar alls. Och ibland var det att ta ansvar genom att berätta för Kim eller någon vän hur illa det egentligen var ställt, att det gått bakåt, att jag hade haft en panikångestattack där jag satt i badrummet och skrek i en handduk. Ansvar kan se ut på olika sätt, stort som smått.

Fortsätt gärna dela era tankar, det är så intressant att läsa. Jag fortsätter gärna skriva om det här. Kram!

  1. Ylva skriver:

    Jag funderar mycket på detta med att komma tillbaka från en utbrändhet/depression. Jag har haft en förlossningsdepression och genomgick en skilsmässa i samband med det. Detta är snart två år sedan. Jag orkar jobba 90% och ha delad vårdnad om mina barn men sen orkar jag inte så mycket mer. Försöker träna och träffa nån kompis ibland. Men jag har inte börjat dejta. Jag känner att jag inte direkt lever utan fortfarande bara överlever. En del i min depression var paniksyndrom (rädsla för att få panikångest som kan leda till att man begränsar sig). Undrar om jag behöver utmana mig genom att börja dejta (är skiträdd för att bli sårad igen) eller ska jag fortsätta ta det lugnt och läsa böcker, träna och gå promenader i skogen när jag inte jobbar/har barnen? Det är ju också att ta hand om mig själv?

    1. Jag förstår precis. Hur mycket ska man utmana sig och vad är bäst att göra? Jag är i samma sist efter en separation och flytt. Orkar inte så mycket och försöker jobba och träna mest. Allt annat tar mycket energi och jag orkar inte med. Är det rätt att ta den vägen som känns lättast? Eller ska man utmana mer? Tvinga sig?

  2. Ekho skriver:

    Så himla kloka ord Fia, precis som alltid.
    Jag ser verkligen din blogg som en frizon där allt mellan himmel och jord är tillåtet att prata öppet om.
    Så himla tacksam för att du har den här bloggen.

    Tack Fia! <3

  3. Elin skriver:

    Tack. Tar ansvar genom att inte skriva mer utan spara dem energin, men tack 💛.

  4. E skriver:

    Eller snarare måste man vara stark för att kunna vara sjuk tror jag det är? Sorgligt är det ändå … 🙄

  5. Fast jag undrar om du verkligen vet hur det är att inte ha någon livslust, och bli hånad när man söker hjälp eller berättar om sitt psykiska ohälsa. Jag vet att efter mitt försök att söka hjälp för min psykiska ohälsa, självmordstankar att det inte är bara att ryka upp sig som många säger tillbaka till en. Som det känns många säger som inte har någon aning att inte ha någon livslust. Vore det så lätt att må bra, varför mår allt fler dåligt och tar sina liv? Nej, jag är väl medveten om att ingen annan än en själv kan hitta livsglädjen till livet igen, men man behöver hjälp att hitta glädjen igen. Stötta personen. Kan vi bara skuldbelägga och ställa krav på personen med psykisk ohälsa? Allt i livet påverkar vårt mående, det är inte lätt att välja glädje och vara positiv när allt är bäcksvart, när man det sker många negativa händelser i ens liv. Sakta men säkert börjar alla livets färger bli en gråzon och man bara vill överleva. Ta en dag i taget. Man måste försöka hitta sin mening och livsglädje i livet och faktiskt acceptera att har man psykisk ohälsa kommer man leva med det resten av livet. I stället för tro att livet är guld och gröna skogar.

    1. Fast vad vet du om att hon inte vet?

      Hon har heller aldrig sagt ”att det bara är att rycka upp sig”.

      1. Det säger sig självt, i och med att hon påstår ”du kan välja ditt mående” så varför gå runt och må dåligt när du kan må bra. Nej, skulle det vara så enkelt må bra skulle inte fler än någonsin bära på psykisk ohälsa, självmordstankar och ta sina liv för att dom inte orka bära sig själva längre. Inte längre tänka positivt, kämpa, ”sitt förbannade ansvar.”

    1. Jennie skriver:

      Jag är helt säker på att Fia håller med om allt det du skrivit, i och med alla hennes tidigare i inlägg om psykiskt ohälsa på en så öppen nivå som det bara går. Det får mig att undra om du har läst hennes tidigare inlägg eller om du baserar din kommentar på att ”hon inte vet hur det är att inte ha någon livslust” bara utifrån det här inlägget? Jag tyckte det var ett påhopp på fia och har du läst tidigare så tror jag du inser att Fia har tagit upp alla nyanser av psykiskt ohälsa och det finns alltid någon som mår sämre än en själv. Psykiskt ohälsa handlar inte om att tävla och även om man aldrig kan förstå vad en annan människa går igenom så måste vi acceptera att alla människor är olika och en liten sak för någon, kan begränsa livet för en annan.

      Det har Fia lärt mig!

      1. Det säger sig självt, i och med att hon påstår ”du kan välja ditt mående” så varför gå runt och må dåligt när du kan må bra. Nej, skulle det vara så enkelt må bra skulle inte fler än någonsin bära på psykisk ohälsa, självmordstankar och ta sina liv för att dom inte orka bära sig själva längre. Inte längre tänka positivt, kämpa, ”sitt förbannade ansvar.”

    1. Carro skriver:

      Jag tror Fia helt klart vet känslan,om inte annat är hon så klok att kunna sätta sig in i den… jag vet att vissa dagar vill man inte , man vill inget alls o man orka inget alls. Det jag lärt mig av att må botten är att vissa dagar är så, o perioder långa el korta. Men jag har bara ett liv, och jag är den som lär göra något åt det. Hur hårt det en låter! Alla har sitt i livet och vissa har otroligt tur med människor runt som ser o hjälper, andra inte.. o tyvärr känns de som vi går mot en ”egoistiskare” värld . Vi bryr oss mindre om varandra men vi lägger större värderingar i vad andra gör, kanske det som skapar oron/missnöje i oss? att vi inte räcker till.. Att få den hjälpen man behöver var inte lätt o man kan behöva byta vårcentral , läkare eller psykolog för att hitta det som passar/hjälper just dig <3 Men att hitta grunden i mig själv, att acceptera att jag har ner o uppgångar i mående o veta att om någon dag/månad/år känns det lite bättre. Träna på att va i nuet. Gråt skratta vad som behövs. Men försök göra saker du vet du gillat om det är mörkt o du ej vet just där o då vad. O kom i håg , det är ditt liv du är den som kan ändra på framtiden.. min början/ mål var att resa mig ur sängen o gå ett varv runt huset.

      Fia ! Du är otroligt duktig på det du gör o du delar så mycket om dig själv som kan hjälpa andra på olika sätt! Fortsätt va du!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..