Månadens bikt: Augusti

sofia ståhl
Hej! Halva veckan har gått och äntligen börjar saker falla på plats. Många saker som legat på att göra-listan börjar nu kunna checkas av och kryssas för vilket är en lättnad. Jag känner mig glad idag. Tacksam för mycket. Är sugen på att röra på mig ikväll så funderar på att springa en sväng. Men nog om mig. Det har redan gått en månad sedan sist, här kommer månadens bikt!

Upplägget: Att få skriva av sig och faktiskt försöka formulera det där som känns tungt är för mig en självklar del i att må bra. Det blir lätt ett inre kaos när tankar trasslar omkring i skallen utan sammanhang.

Jag skriver ofta ner mina tankar och känslor här inför er, men det bästa som finns är när ni tar ordet och delar med er av det som pågår hos er.

Se det här inlägget som en chans att skriva av er – att dumpa det som känns jobbigt, glatt, svårt eller förvirrande. Detta är helt enkelt ett tillfälle att få tömma sig.

Självklart går det bra att vara anonym. Och självklart får ni dela med er av sådant som glädjer er, lyfter er och inspirerar er precis lika mycket som det motsatta. Detta är ert forum.

Genom att berätta något som ni går igenom eller upplever just nu hjälper ni garanterat någon annan. Läs gärna igenom andras kommentarer och svara om ni känner att ni har något ni kan bidra med eller tipsa om.

  1. Ida skriver:

    Kämpar med ångest som kommer och går.

    Just nu känner jag mig väldigt ensam. Egentligen är jag inte ensam, har sambo, vänner, familj, fina jobbarkompisar. Men jag undviker att umgås med folk. Tackar nej. Mest för att jag helt enkelt inte orkar.

    Och så kämpar jag med värdelöshetskänslor. Känner mig alltid så värdelös av någon anledning. Anklagar mig själv för olika saker att jag mår som jag mår osv. Kan verkligen inte känna att jag förtjänar saker. Därför pressar jag mig själv alltid till max när det gäller jobb, fritidsintressen, träning. ”Good enough” finns inte utan jag känner att jag måste överbevisa alla- vara bäst. Annars duger jag inte.

  2. sofia skriver:

    Jag blev precis dumpad av min pojkvän sedan ett år tillbaka. Mitt hjärta skaver och tårarna bara forsar ner för mina kinder. Hur gör jag nu? Känner mig som världens mest ensamma människa trots fantastiskt ”nätverk” omkring mig.

    Bör tilläggas att jag även kommit hem från 1,5 års resa och just kommit hem. Jag är totalt lost. Vad ska jag göra med mitt liv?

    Någon som känner igen sig?

  3. H skriver:

    Känner mig bara så totalt ensam och ledsen. Blev mobbad som barn och även om jag i stort sett ”kommit över det” så har det skadat mig i det att jag inte känner att jag kan lita på att hur jag agerar är ”rätt”. Eftersom mobbarna hade en regel för sig själva och en annan för mig så fanns det ju inga riktlinjer att gå efter. Jag vet inte om det är mitt tvivel på att jag gör rätt som gör att jag ses som ”Omega”, men jag märker att det är så jag ses. Är så vansinnigt trött på att ingen hör av sig och frågar om jag vill hänga med på nåt. Förutom min sambo och familj så är jag ingens förstahandsval och inte heller någons sistahandsval, jag är ingens val. I lunchrummet igår står jag och en kollega och värmer våra matlådor samtidigt. Jag går först ut för att sätta mig till bords och upptäcker då att det bara finns en plats kvar där alla andra sitter. Väljer då naturligtvis att sätta mig vid ett nytt bord för att inte kollegan ska känna sig utanför, men naturligtvis går hon då och tar sista platsen och jag får sitta ensam vid mitt bord. Bara ett i raden av alla exempel. Snälla, kom med tips, hur gör man för att bli vald?

    1. Carro skriver:

      Känner igen mig. Inte 100% men ändå samma grej. Blev lite mobbad i skolan. Mest bakom ryggen som man fått reda på senare. Men är på senaste som man märkt att man mår dåligt över det. Att det har format den man blivit. Gett mig sån osäkerhet. Skulle helst vilja glömma mitt förflutna och bata fokusera på nuet och framtiden. Det hade gjort mitt lyckligare.

  4. Ska börja plugga till hösten efter 13 års sjukdom. Känner mig förväntansfull på många sätt men ändå orolig över hur jag ska orka då jag fortfarande inte helt återhämtat mig.

    Har äntligen träffat en fin kille efter många besvikelser, men när vi inte är tillsammans börjar jag tvivla. Vi bor dessutom på olika orter och tänker att det kan bli svårt att hinna träffas i höst.

    Står dessutom inför en rad beslut angående min hälsa som kan få stora konsekvenser beroende på hur jag väljer att göra. Känner också att jag inte blir tagen på allvar av sjukvården utan att man måste kriga sig fram för allt. Försöker dock på egen hand att må bättre på ”naturlig” väg, men oron och ångesten finns där hela tiden.

    Det känns som att jag kan skriva om hur mycket som helst, men det är ändå skönt att skriva av sig lite åtminstone.

  5. Sofia skriver:

    Har haft så mycket ångest under de senaste veckorna. Idag också. En del av den beror på att jag har svårt att hantera att mitt utseende åldrats så mycket på kort tid. Det är en helt ny upplevelse med ålderstecken. Någon annan som tycker att det är svårt? Någon som har somna-tips eller dämpa ångest-tips? 😊

    1. Jag har också levt med ångest större delen av mitt vuxna liv. Tyckte den största förändringen kom när jag lärde mig – eller snarare blev bättre på (lär mig fortfarande) ACCEPTANS. Att acceptera saker och ting som jag ändå inte har makt över eller kan förändra. Acceptera att jag har ångest men att det kommer att gå över, acceptera att saker och ting förändras – och i takt med det har jag blivit mycket snällare och ödmjukare mot mig själv. Att ständigt öva på att inte vara så hård eller dömande mot mig själv har verkligen hjälpt. Så A och O tror jag är vår egna inställning.

      Mer praktiska hands-on tips mot ångest är för mig att ta mig ur mitt egna huvud, exempelvis genom att umgås med en kompis eller ringa någon när och kär. Gå en promenad eller träna! Var snäll mot mig själv 🙂 Andas. Rör på kroppen, kanske yoga lite, känn efter vad just DU behöver. Skriv ner tankar och känslor, fråga dig själv: ”vad är det värsta som kan hända”? ”Kommer jag oroa mig för detta om en vecka eller en månad?”

      Vad gäller ångest över ålderstecken försöker jag istället tänka såhär: Mina rynkor berättar historier, har minnen, erfarenheter. Tänk vad många roliga skrattanfall och fina minnen mina rynkor runt ögonen innehåller – jag har ju skrattat och lett så mycket, det är ju därför rynkorna kommer redan nu! Och det kan väl knappast vara nåt att skämmas över utan bara något vackert?!

      1. Jag bara måste säga att jag tycker att du verkar ha en otroligt sund inställning till dig själv! Tänkte spontant när jag läste kommentaren ”hon låter som en härlig person att vara vän med!” 😊

        Tack för en tänkvärd kommentar! 🌸

        1. Fanny skriver:

          Alltså nu blev det ju helt fel hahah! Skulle ju skriva att den kommentaren var till dig Nicolina och så satte jag ditt namn som den som kommenterar.. 🙈 Gör om gör rätt! Ovanstående kommentar från ”nicolina” (från 22 augusti) är alltså ifrån mig, Fanny 😂🙈👍🏻

        1. Åh, tusen tack! Vad glad jag blev av att läsa detta! <3

    1. Minou skriver:

      Men här har du en jämlike!!!✋ Jag känner exakt så!! Så hemskt att se att ungdomens glöd och fasta hud börjar röra sig nedåt ,sura mungipor, trötta ögon och underhudsfettet börjar försvinna!! Gör mig stressad!!! Jag är 42 år och har alltid haft ångest över mitt utseende.. Å nu ska man även hantera åldrandet!!!! Jag går i Terapi dels för detta.. Även generell ångest … Fy för att bli äldre!! Jag vill bli äldre, men inte åldras😬

Lämna ett svar till sofia Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..