”Är det bara jag som känner såhär?”

Skärmavbild 2019-08-21 kl. 22.41.08
God morgon! Den här kommentaren från gårdagens inlägg med ”månadens bikt” fastnade i mig. Den ger en viktig tankeställare. Läs den gärna igen. Och fundera på det hon frågar. Hur känner du för det där ekorrhjulet? Att våga bryta upp om du inte trivs?

Jag tänker ofta på det här med att mötas. Har pratat mycket om just det med mina vänner den senaste tiden. Hur jädra viktigt det är att mötas, men också så förbannat svårt. För att allt sker i ett sådant tempo att det lätt tappas bort. Man kan ju umgås i timmar utan att faktiskt mötas.

Och det där hon skriver om att nöja sig. Det är nog vanligt. Är det fel? Såklart inte om man trivs. Svårigheten kommer väl om man upptäcker att man inte gör det. Men för att våga kasta sig ut så måste man ju våga köra trots att man inte vet vad man får, oavsett om det är ett nytt jobb, att flytta till en annan stad eller på annat sätt förändra livet.

Vilka tankar och känslor väcks i dig som läser? Känner ni igen er i det hon skriver?

  1. A skriver:

    Det kunde varit jag som skrivit. Jag är 30 år. Allting du skriver stämmer in. Har dock väldigt många vänner, både nära och bekanta. Så lyckligt lottad där. Men resten stämmer in. Världens bästa kille, jobb, hus, liv. och ändå jagar jag något mer… Typ ” is this it”. Ska de va så här nu resten av livet??? Allting är ju bra, ”Perfekt”, men ändå ett hugg/sug efter något annat..
    Kanske bara är min personlighetstyp. Men skönt att höra att fler tänker så och är rädda för att ”nöja” sig. Dock, tror inte jag skulle må bättre av att börja byta kille, och så fort den relationen också blir tråkig – ny kille…osv. Ond spiral.
    Skall försöka jobba med mig själv och hitta en grund till denna rastlöshet, och i värsta fall flytta utomlands igen (min största längtan i livet)
    Lycka till du som skrev, och ni andra som kommneterat samma sak.

  2. Andrea skriver:

    Vad positivt paff jag blev när jag läste detta, för det var så gott som mina känslor på pricken. Jag har gått runt och skämtat om att jag har en lätt släng av livskris utan att för den delen känna mig i riskzonen för att bli deprimerad. Jag är 25 år och har på pappret ett fantastiska relationer och förutsättningar, men ändå känner jag mig rastlös och vet inte helt vad jag vill trots att jag vet vad jag värderar och drömmer om. Är kluven för jag vill både resa jorden runt och samtidigt vardagspyssla hemma. Man känner sig ju väldigt ologisk och ambivalent som skriver detta men är faktiskt så det känns :/

    Nåt som slog mig i texten var ”djupa relationer”, att man har alldeles för få sådana. Man måste inte vara ett översocialt djur för att uppnå det, utan huvudsaken kvalitén på relationerna är ömsesidigt ödmjuka och givande. Tror en del av nyckeln till äkta lycka kan ligga i att man saknar tillräckligt av detta i sitt liv.

  3. Berit skriver:

    Ja och att det skulle bli bättre med åldern stämmer inte!! Är själv 46 år med barn som är 20 och 17 (som har fullt upp med sitt liv..som det ska va) Separerad från barnens far och inlett ett distansförhållande med en underbar man som jag bara träffar varannan helg. Inga föräldrar i livet och knapert på vännfronten tyvärr 🙁
    Träffas man så är det oftast detta kallprat som man ägnar sig åt.
    Heltidsjobb som jag trivs med men känslan att folk inte bryr sig är påtaglig överallt.

  4. X skriver:

    Det kunde varit jag som skrivit den kommentaren, för typ 4 år sedan. Jag har sen dess skaffar mig ett jobb som känns ( och även är) meningsfullt. Gjort slut på det 7 åriga förhållandet med en av de bästa personernas jag träffat och ja livsstilen är delvis vagabond mest pga jobbet.

    Men jobbet är fortfarande ett jobb, kräver mycket, massa uppgifter känns orelevanta och vissa saker blir inte så bra som de borde och det leder ju till utsätta människor påverkas ( dör) känslan av att inte kunna hjälpa alla eller att världen är så hård känns så tydligt.

    Om det var värt att förändra mitt liv, ingen aning. Ganska mycket tårar och tvivel och är som väntat absolut inte i fas med någon annan nu av mina tidigare vänner.För mig var det lite att komma tillbaka till det jag alltid drömt om sen jag var 19 år, men först nu kunde förverkliga

    Tror inte att vagabond stilen funkar för evigt och längtar även tillbaka hem. Även om man här träffar de som gör den stilen tills de är 60år. Men jag gjorde det som jag behövde- jag ville testa och inte bli bitter att jag aldrig gjorde det.

    Delvis har relationer blivit djupare- mest pga att jag kört några kriser och då blir det tydligt vilka som finns där ( familj!!! En del vänner!!!) och när men själv efter ett tag öppnar upp, så får en ofta det tillbaka

    . Men det till trots jag har aldrig känt mig så ensam och ganska många dagar har varit en rejäl kamp.
    Men jag hade en möjlighet och trygghet så jag tog den, kommer dock inte veta om det är rätt beslut…. Oj, ursäkta för lång kommentar

  5. Frida skriver:

    Så fint skrivet och välfomulerat!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..