Berättelser från mitt liv #11

img_5072
Jag började skriva. Raderade. Började igen. Raderade igen. För hur kan jag ens försöka beskriva känslan av att se sina ben men inte känna dem. Hur kan jag ens formulera vad som händer i en när man blivit som tillfälligt förlamad för att man kört sig själv i botten så in i helvete. Hur ska jag med rättvisa kunna beskriva det där ögonblicket när hela jag insåg att något var allvarligt fel. Jag, 24 år gammal, hade haft sönder min kropp. Och inte genom att bryta något ben eller så. Utan genom att plöja och stångas och stänga av och bryta ner. Så det sa stopp. Och så hittade jag mig själv där i soffan, oförmögen att röra ens på tårna, stirrandes på min ben utan att känna dem. Det går inte ens att beskriva vad det gjorde med mig så jag ger upp försöket. Det var vidrigt.

Läs mer:

Berättelser från mitt liv #10

Berättelser från mitt liv #9

 

  1. L skriver:

    Veldig gjenkjennbart. Den følelsen av å være så ung og være så vant til at kroppen greier ”alt” og plutslig ligger man bare der som en pudding…

  2. B skriver:

    Tack för att du delar med dig!
    Känslan är att du inte mår 100 nu heller men ändå stort att du håller igång och delar med dig. Stor kram!

    1. PT-Fia skriver:

      Tack för omtanken <3 Kramar!

  3. Inis skriver:

    Kämpa, livet är så mkt mer än mörker och ät för guds skull det är meningen med livet..

    1. PT-Fia skriver:

      Inlägget handlar om min utbrändhet 2012. Ja, jag äter mat 🙂

  4. Jenny skriver:

    Det där känner jag igen😞

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..