Du får skratta även när du mår skit

ptfia1-26
Jag kom att tänka på det här med att vårat mående inte är statiskt. Ibland är det så lätt att tro det – att om man mår dåligt så får man enbart må dåligt. Men det är ju tack och lov inte så. Att må dåligt betyder inte att man inte kan eller får skratta eller ha stunder av energi. Att må dåligt innebär inte att det är förbjudet att känna något annat ibland. Att se en person som mår dåligt vara glad gör inte att den mår mindre dåligt, men den kanske känner sig lite lättare just i den stunden.

Jag brottades med det där under min sjukskrivning. Vågade inte riktigt tillåta mig att vara glad de korta stunder som jag kände mig det, av rädsla för att någon skulle tro att jag inte längre var sjuk eller inte skulle ta mig på allvar.

Jag vet att det här året har varit riktigt jävla tufft. Att jag mått dåligt och kämpat. Men jag vet också att jag skrattat mer än på länge och att det varit livsviktigt för att orka. Att få de där stunderna av glädje och skratt har gett energi att ta sig igenom allt det jobbiga. Det enda utesluter inte det andra. Man kan vara glad och ledsen samtidigt. Skratt och gråt ligger så nära till hands. Vårt mående är allt annat än statiskt och det är snällt att påminna sig om det.

 

  1. Anna skriver:

    Så klokt så sant! Idag träffade jag en bra sjukgymnast för smärta i samband med utbrändhet. Har du tips om hur man kan träna för att bli friskare? Har sån nack och huvudvärk! Och andra tips för utbrända! Tack på förhand! 💕

  2. Ella skriver:

    Hej bästa PT-Fia!

    Grubblade över något samtidigt som du dök upp på Instagram och kom fram till att tipsa dig om detta ämne. Du skriver/reflekterar alltid över så intressanta teman.

    Genom åren har jag reagerat på när människor, bekanta som vänner, pratar till mig som om det jag säger/gör är något de blir (positivt) förvånade över. Det är inte alltid jag uppfattar detta som en komplimang, även om jag förstår att det är deras avsikt. Jag börjar istället fundera över vilken bild de har haft av mig som verkar bli så förvånade, eller stolta. Stundom ifrågasätter jag även vad genuin vänskap är, då mitt synsätt alltid har varit att mina vänner kan åstadkomma allt de vill. Jag själv är inte förvånad över mig själv, men givetvis stolt emellanåt.
    Kan denna förvåning bero på att en väljer vad man delar med sig av utåt och att människor (vänner) skapar förutfattade meningar därefter? Kanske att man helt enkelt inte bryr sig så mycket av att ge en särskild uppfattning av sig själv utåt pga vill framförallt ha kul ihop? Beror det på att andra rentav är korkade som inte förstår att en person kan vara mycket mer än vid första anblick? Eller är folk så egocentriska/trångsynta numera att de inte kan se helhetsbilden? Vad tror du?

    Jag tycker att jag själv och mina vänner är fantastiska. Således är det ett intressant ämne att fundera kring, enligt min uppfattning. Kramar!

  3. Evelina skriver:

    Så himla sant!

    Och är det inte precis likadant åt andra hållet med? Även om man lever det ”perfekta” livet så kan (och kommer) man att ha dåliga dagar. Det är vi lyckligtvis bra på att prata om idag, men vi vänder sällan på steken. Tack för den här påminnelsen, Fia!

    Kram!

    1. PT-Fia skriver:

      Helt sant! <3 Stor kram!

  4. Anna skriver:

    Tack! Behövde dessa värmande ord idag. ❤️

    Önskar dig allt det bästa. Kram

    1. PT-Fia skriver:

      Tack snälla <3 Kramar!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..