Framsteg med pottan & tankar om straff 

Igår gjorde han det. Han satte sig på pottan och bajsade för första gången. Han blev nästa rädd själv. Han ställde sig upp tittade på vad han just åstadkommit och ropade på mig och visade vad han gjort. Så stolt då han fick vara med och spola ned allt i toaletten.
Jag tycker det är så fint att allt bara får komma så naturligt. Vi har haft pottan hemma sedan början på året, vi har lekt med den, haft den framme för att sitta på med kläder, utan kläder, vi har jämfört den med toaletten som mamma sitter på och pratat om den. Men jag har undvikit att pressa honom till något. Jag har lagt undan min egen press på mig själv att vara någon typ av supermorsa som ska ha min unge blöjfri redan vid ett år. För så var ju mitt tänk från start. Jag insåg att blöjan inte är något som stör honom, som gett honom eksem eller annat obehag. Och jag bestämde mig för att chilla lite. En glad mamma är bättre än en pressad mamma ;)
Men av både miljöskäl och även av att tiden börjar bli rätt nu så känner jag att det nog ändå är dags. Börjar vi så här lekfullt och att han får springa naken i perioder hemma, så kan han vara ännu mer utan blöja i sommar och förhoppningsvis börja bli torr då. Då tänkte jag även byta till tygblöja i övergångsstadiet. Det känns som en bra plan just nu i alla fall.

Så fint att se den här utvecklingen hur han självmant tar sina steg i rätt riktning i ett lekfullt tänk utan prestation.
Utöver detta härliga ”blöj och pott”-äventyr som vi just nu har påbörjat så har jag även funderat ytterligare ett varv kring det där med straff. Jag skrev häromdagen om hur jag agerat då min son hällt ut vatten över bordet och mattan. Jag skrev att jag lite arg drog bort honom från situationen då vi egentligen just skulle iväg och jag blev stressad. Jag bad honom stå still i ett hörn i rummet medan jag torkade upp allt och hängde mattan på tork eftersom han gärna ville springa i vattnet med sina strumpor.

Jag är ofta rak mot honom, jag säger ifrån och kämpar med att vara konsekvent. Sätta gränser fast med kärlek. Men denna gång var jag inte riktigt nöjd med mig själv, därför skrev jag om det för att bolla med er. Jag tänkte att det kanske var fel att be honom att stå i ett hörn och vänta.

Vi pratade ju om allt efteråt och det var inga tårar, snarare som att han förstod. Men jag är väldigt mån om att konsekvensen sker på barnets nivå och inte blir till något skuldbeläggande etc. Läs mer i mitt inlägg om straff från förra veckan, där bollar jag allt.
Det jag kom underfund med när jag tänkt på den här situationen var nog snarare att mitt dåliga samvete handlade om att jag blev stressad. Jag har lovat mig själv att aldrig stressa med min son. Men denna gång skedde allt precis när vi hade en tid att passa och min reaktion blev nog större än vad den hade behövt bli. Där av mitt dåliga samvete. Häromdagen gjorde han om sin lilla process med att hälla ut en ölsejdel med vatten över vardagsrumsbordet och mattan, han visade tydligt exakt hur jag agerat senast, hur jag skurat golvet och burit ut allt på balkongen. Han tyckte ju att det här var ganska kul och ville testa min reaktion ännu en gång. Denna gång agerade jag dock annorlunda. Jag lät honom vara med. Jag var noga med att visa att det inte var okej att gå i vattnet, men att han kunde vara med att städa upp efter förmåga. Han fick vara med och hämta skurtrasa och han fick torka bordet med mig. Oh följa med ut på balkongen och hänga mattan på tork.

Strax efteråt så välte han ut en blomkruka på golvet. Och då upprepade jag processen på liknande vis. Denna gång lyfte jag bort honom, bad honom att vänta lite längre bort eftersom han inte fick gå i jorden. Han väntade lugnt och tittade medan jag sopade upp det värsta. Jag pratade lugnt utan att höja rösten. Sedan bad jag honom att hämta dammsugaren, han hämtade den glatt, satte på dammsugaren och kom och dammsög upp det sista. Vi gjorde det till ett teamwork och vi alla var glada. Mycket bättre kände jag. Samtidigt som jag förklarade att det inte var okej. Och det vet jag redan att han vet. Han vill ju bara testa gränserna. Men nu får han ju ta konsekvenserna av det han gjort genom att hjälpa till att städa. Så som vi gör även när vi växer upp.
Det kommer hända tusen händelser som jag hanterar på ett mindre bra sätt. Det kommer vara stunder då mitt tålamod inte är lika bra. Men det är så skönt varje gång jag kan hitta en lösning som funkar för oss båda på olika situationer som vi hamnar i. Ett steg i taget på den där svåra men fantastiska resan av barnuppfostran.
 

 

  1. Hej Sanna! Tycker du resonerar väldigt bra och ganska likt hur jag gör oxå. Haft dåligt samvete många gånger då man i stressade situationer kanske varit lite för hård men samtidigt så tror jag det är lite nyttigt för barn att även uppleva det oxå. Ingen är ju perfekt och det kommer inte våra barn heller vara men det viktiga här är just att be om förlåtelse. Lära dom att det är ok att till viss grad bli dumt arg men att man då oxå ska kunna förklara sig och säga förlåt. En svår balansgång och inte blir det lättare med tre barn där balansgången varit totalt olika varann efter deras personlighet. Det som funkar på den ena funkar inte på den andra! Tack för en inspirerande blogg och för att du låter oss vara en del av erat liv. Jag uppskattar det massor!!!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..