Varför är det så jävla svårt att be om hjälp?

Kom precis ut ur studion. Jag har bandat ett av våra avsnitt av ”Pira & Bråding”. Och idag intervjuade jag en gammal kollega till mig. En sådan där ”duktig flicka”, en anlitad TV-producent som gjorde allt för att hålla alla bollar i luften och glömde sig själv på vägen. För 1,5 år sedan gick hon in i väggen och blev sjukskriven för utmattningssyndrom. Något som tog henne nästan ett år att acceptera. Det var en svaghet i hennes ögon. En skam över att ha misslyckats med livet. Det som alla andra lyckas så bra med.

Idag valde hon att prata om det för första gången. En grym berättelse som jag tror många där ute behöver att höra. Inte minst jag. Hon och jag är så lika. Vi har flera liknande beröringspunkter från vår uppväxt och hamnade även i samma bransch, där vi båda många gånger fått höra ”Men du måste tänka mer TV”. Något som syftar till att vi bryr oss alldeles för mycket om deltagarna, människorna i programmen. TV ska vara effektivt och du ska prestera. Bevisar du inte dina skills på ditt nuvarande projekt så är det ingen som vill ha med sig dig på nästa projekt. Du är aldrig bättre än ditt senaste jobb.

Vi pratade en hel del idag, jag och Therese. Jag skulle kunna ha berättat hennes historia åt henne, åtminstone upptrappningen till själva kollapsen. Och jag vet att vi är så många som konstant balanserar på den där osynliga gränsen mellan att vara duktiga, framgångsrika, lyckade medarbetare och flickvänner och allt vad det är, till att vara totalt slutkörda, utmattade och vara fulla av skam och skuld över att inte ha lyckats hålla ihop sitt eget liv.

Jag är medveten om det där. Jag har många gånger fått höra ”Men hur orkar du?”, ”Jag fattar inte hur du gör det?”. Och hur väl dessa kommentarer än är menade så fungerar de nästan som bränsle till den där duktiga flickan som vill prestera ännu mer och ännu bättre nästa gång. Men för vem då??? Vem blir lyckligare av att jag kör slut på mig själv? Vem?

Jag har kommit en bra bit på väg. Men vissa saker sitter så otroligt djupt inom mig. Igår skrev jag om hur jag lärt mig uppskatta söndagar som en vilodag och om hur kul jag tycker att det är att kunna jobba med det jag gör. Och det står jag för till 100 %. Men det är klart att vissa delar i livet ibland är svårare att hålla ihop. Och jag inser mer och mer att jag inte riktigt är där som jag önskar att jag var, än. Där jag vill våga erkänna att jag inte är en supermänniska. Att jag faktiskt är trött ibland, och att det vore fantastiskt att få lite avlastning ibland. För hur roligt jag än tycker att det är att vara med min son, så tar det energi. När jag har jobbat heltid hela veckan, umgåtts me honom hela kvällarna och sedan har en hel helg för bara honom och mig, då kan det bli tufft. Åtminstone nu när jag är gravid och kroppen kräver lite mer än vanligt. Det här insåg jag igår. Plötsligt igår så kände jag att jag inte hade samma energi som jag ofta har. Jag var småirriterad och kände mig trött. Men när du umgås med ett litet barn så finns det inte riktigt tid för att reflektera över hur du egentligen mår. Och tanken slog mig heller aldrig att jag skulle höra av mig till mormor och morfar och fråga om de ville komma över en stund och leka med Kane-Lee så att jag kunde vila. För då är det något inom mig som direkt stretar emot och talar om för mig att ”Men orkar du inte ta hand om ditt eget barn? Ska någon hjälpa dig med honom bara för att du vill vila? Du har ju inte ens ett jobb uppbökat idag? Den här helgen är ju första två heldagarna på en vecka som ni har ihop, vill du kasta bort den tiden?” Den där känslan av skam och skuld som sitter så djupt rotad där inne. Aldrig slog tanken mig att det kanske vore jättekul både för mormor och morfar men även för Kane-Lee att få leka med varandra en stund, ha tid för sig själva och dessutom lite senare ha en gladare mamma som fått vila ett par timmar. Att det faktiskt kunde vara något bra för alla, och inte alls en dålig och skamfylld idé.

Allt slutade iallafall med att min kropp sa ifrån vid 19-tiden på kvällen, då när jag satte mig ned för första gången på hela dagen. Då högg det till i magen och de där kraftiga sammandragningarna gjorde sig påminda, precis så som det var då jag väntade Kane-Lee. Tyvärr ville det inte ge med sig och allt slutade med att jag var tvungen att åka in flera timmar senare och kolla upp så att allt var okej. Som tur nog så var det det denna gång. Men så kanske det inte är varenda gång. Magen växer och kroppens belastning med den. Så jag kanske helt enkelt ska se gårdagen och även dagens samtal som ett litet wake up-call. Någon försöker kanske säga mig något. Nu måste jag bara jobba på att våga börja applicera den känslan i handling också. Och så bör nog även många där ute som läser detta börja tänka också. <3

img_5556

  1. Tack Sanna för att du uppmärksammar det här med duktig flicka. Själv så ligger jag, sen en vecka tillbaka, kraschad i soffan. Har under hela mitt liv varit ”duktiga flickan” som bara blivit sedd genom mina prestationer. Att alltid få höra just de meningarna som du tar upp har bara eldat på det där omedvetna drivet till att fortsätta. Fortsätta plugga, jobba, ta hand om allt och alla, bry sig, lyssna, ställa upp, ta hand om mina barn. Fortsätta bygga luftslott om att jag har koll på läget. Att jag orkar.
    Förra söndagen fick jag uppsöka akuten för en kraftig magkatarr. Till och med i den situationen var jag ensam. För jag ”fixar ju allt”. Det var mitt wakeup-call. Jag måste erkänna för alla andra, men främst mig själv att jag faktiskt inte klarar allt. Och att det är helt okej. Men det är svårt.

    Ta hand om dig och ta hjälp av dina nära, så ska jag också göra det ❤

  2. Sara skriver:

    Åh vad intressant det ska bli att lyssna på det avsnittet av Pira & Bråding! Tack! Jag är fortfarande ibland förundrad över hur jag kunde få utmattning, så märkligt att acceptera trots att det snart gått 2 år.

    Du är klok och stark Sanna. Och det verkar som att du förstår att stark också är att ibland få vara svag och inte orka. Ta hand om dig och fortsätt lyssna på kroppen. Du verkar ha ett underbart nätverk av människor omkring dig, hoppas att du kan träna på att be dem om hjälp ibland utan att anledningen behöver vara annat än att just vila en stund.
    Kram!

  3. Hej, klart du ska be om hjälp när du behöver. Var inte så hård mot dig själv. Du jan inte och behöver inte orka hela tiden. Du måste tänka på dig själv ibland, du har faktisk dessutom en liten knodd i magen. Unna dig en dag eller helg med spa eller gå på gravid vatten gympa. Bra för kropp och skäl. Du behöver egen tid. Speciellt när du är ensam mamma även om ditt ex hjälper till med er son ibland. Vill också berätta att jag köpt biljett till din show på Rival. Har dessutom börjat på din bok. Snart kommer recension. Kram Marie

    1. Tack fina du <3 Och vad roligt att höra att du kommer på min föreställning i vår. ;) Ser även fram emot en recension av min bok inom kort. Kram

  4. Anne skriver:

    Du MÅSTE vila. Planera in sk ställtid och vilotid. Har du läst Bodil Jönsson? Bra tankar kring tid.

    Och – förlåt – men var i H-vete är fadern/fäderna?!? Kan inte förstå – vilket iofs säkert är vanligt – hur en pappa kan lämna över ansvaret så totalt till mamman. Och nu ska du då bli ensam med TVÅ barn? Nä, det kommer INTE bli lätt och du måste planera in support från några andra personer om du kan. Ingen jag känner tycker det är lätt att jobba och ha småbarn, och då är de i princip alla PAR som kan dela på det mesta. Klart det blir tufft för dig, inte minst psykiskt.
    Stor kram – ta hand om dig!

    1. Jag ser det inte som en belastning, utan som något fint att få dela mitt liv med mina barn. resten löser sig. Kram och tack för din omtanke

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..