Tack för det här kapitlet!

Det är med blandade känslor jag skriver det här. Men nu har jag kommit till en punkt då det är dags att avsluta ännu ett kapitel. Mitt kapitel som bloggare.

Det har varit några fina år, både på Mama och här på Amelia. Ni läsare har ofta varit väldigt fina med mig och många av er har skrivit till mig och även stannat mig på stan när vi sprungit på varandra, för att tacka för mina texter. Det har varit uppskattat ska ni veta. Att känna att jag når ut och faktiskt kunnat påverka i den mån jag kunnat.

Ni har fått följa med mig genom några av mina mest omvälvande år. Från året då jag blev mamma för första gången, alla mina tankar om amning, sjalande, vegankost och det jag så starkt tror på, konsten att vara ärlig och sårbar.
Ni fick följa med mig genom min process med min bok och allt vad det innebar. Och även till min nästa graviditet, helt oväntad och oplanerade. Alla mina tankar då. Även min tid på BB (eftersom jag låg direkt och bloggade där strax efter att Lakkie-Bee somnat första dagen). Jag delade med mig av min hektiska resa på Sverigeturné med båda barnen några veckor efter att Lakkie-Bee föddes. Hur jag senare bröt mig loss helt och levde själv med barnen, hur jag strax efter det kraschade i en utmattning och därefter alla mina tankar som bearbetades då.

Jag har tagit med er högt och lågt och genom det som är just livet. Det äkta, det som vi alla går igenom.
Det har inte alltid varit lätt, eller känts helt problemfritt. Men jag har gjort det för att jag tror på något större. Att vi alla läker genom att visa oss sårbara, genom att förstå att vi inte är ensamma om allt vi bär inombords, och för att visa att det är starkt att våga visa just det. Den där förlegade felaktiga bilden om att det skulle vara svagt att visa sig sårbar är ett av mina mission att krossa och slå hål på.

Jag har fortfarande en del att styra i mitt liv för att helt känna stabiliteten. Men ouff vad jag har kommit långt under dessa år. Terapin avslutades för några veckor sedan. Barnen har skolats in på en fantastisk förskola sedan 1,5 månad tillbaka. Jag har börjat lyfta blicken och känner hur kreativiteten äntligen kommit tillbaka till mig, hittat tillbaka till en stor del av min energi och i måndags så skrev jag på för en ny lägenhet!

IMG_2009

Yepp, nu flyttar jag och barnen tillbaka till Södermalm. Vårt älskade söder. Nu har vår lägenhet kommit till oss och vi är så glada.

Allt händer när det är dags. När tiden är redo. Det är i stunder extremt svårt att hitta den tilliten till livet tycker jag. Men jag vet att det är så.

Senaste året har fått mig att växa mer än jag gjort på länge. Ett tufft år på många plan. Ett år då jag var tvungen att trycka på stopp, flytta hem till mina föräldrar, hoppa av en stor del av mina uppdrag & sätta mig på den där hållplatsen i livet & vänta. Det var ensamt många gånger, & rätt trist i stunder. Men jag visste att det var enda sättet just då för mig. Och medan jag satt där så passade jag på att jobba desto mer med min insida. Rena, rensa, renovera, bygga klart min grund & ladda om.

I våras när en del av energin kommit tillbaka så fixade jag till & sålde min lägenhet. Den hade blivit för liten för mig & min klan. Och jag hade kommit en bit på vägen.⭐️

De senaste månaderna har varit både spännande & läskiga. Jag har sökt efter den där känslan, samma känsla som jag fick då jag för första gången klev in i min gamla lägenhet & visste att ”Den här är min. Här ska jag bo.”

Jag började tvivla. ”Varför kommer aldrig känslan? Vart är vårt nya hem?”

Men så plötsligt dök den bara upp. Jag fick syn på en annons som varit ute ett tag. En annons som direkt gav mig värme inombords. Jag visste att det var nåt speciellt. Jag ringde mäklaren, bad om en visning, gick dit, kände in och log hela jag.

”Jag vet varför ni inte fått den såld. Den väntade på mig” sa jag till mäklaren. Jag lade ett bud som de blev glada för & nu är papprena påskrivna.
Fina Södermalm, snart är vi tillbaka hos dig.❤Som sagt, tillit. Tillit till livet. Jag övar på det.

Nu fortsätter jag att låta mina starka rötter gräva sig allt djupare ner i marken. Jag börjar bli redo, redo för nästa kapitel.
Tack för att ni ville följa med på det förra.
Nu är snart tiden inne för mig att lyfta blicken helt, sprida ut mina vingar och flyga framåt.
TACK! <3

(Och vill ni fortsätta följa mig så har jag ett instagramkonto där jag skriver en hel del och delar massor av goda veganrecept @sannabrading heter jag där) <3

  1. Tack Sanna för din fina blogg! Jag har varit nyfiken på dig sedan jag såg filmen Ett hål i mitt hjärta (vem är det som är med i en sådan film och vad tänker hon?!?) och var därför glad när jag upptäckte din blogg! Sedan har jag varit fascinerat över att vi delar så många värderingar. Jag har uppskattat ditt engagemang för veganmat, sjalbarn m.m.
    Jag hoppas att jag snart får höra dig på radio eller andra kanaler igen :-). Kram Jenny

  2. Hej .Sanna.Tack för en jöttebra blogg dör du delat med dig av ditt liv och din fina lilla familj 💕Du är en klok och fin mamma och har lagt ut så mkt vacker text och vackra matbilder och recept .Du är inspirerande .Du borde ge ut en kokbok med dina fina recept när du har tid för det förstås .Lycka till i framtiden och var rödd om dig Med vänlig hälsning, Mona

  3. Tack för alla dina ärliga och varma tankar, dina funderingar och ställningstaganden, dina recept, dina bilder, ja, allt du delat med oss. Lycka till i livet!

  4. Tack fina du för att du är du! Grattis till nya hemmet och lycka till med allt du och din klan tar er för. Tack för kloka reflektioner om livet och vegoutbildning utan pekpinnar men med inspiration. Kommer att sakna bloggen❤️

  5. Lycka till med allt! o tack för allt du delat, jag tror som du att det gör /gjort skillnad. Take good care!!🌹🌹🌹

  6. Så tråkigt för oss! Du är en ledstjärna! Har verkligen uppskattat dina kloka ord, ditt engagemang och din sunda livsåskådning men du vet vad som är bäst för dig och jag önskar dig all lycka på din väg framöver! Kram

  7. Åh!!! vad tråkigt att du ska sluta blogga. Jag har läst din blogg varje dag i flera år. Jag träffade dig när du höll din föreläsning i Västerås. Den var suveränt bra,med både skratt och tårar. Den resan som du har gjort och fortfarande gör,är fantastisk lärande för oss som har följt dig.Jag önskar dig och dina killar allt gott i fortsättningen.Jag får följa dig på instagram . I stället Många kramar till dig och dina killar. Lena Asplund i Västerås.

  8. Åh. Tack för att du tog oss med på resan. Var rädd om dig. Flyg försiktigt. Du kommer alltid ha en sårbarhet för stress när du en gång gått in i väggen. Ta på dig lagom med jobb och känn noga efter först. Öva på ordet nej tack. Men du vet ju detta nu och behöver inga pekpinnar från en tjat kärring 🙂. Så. Lev väl och lev det med måtta. Sikta högt och landa mjukt. All kärlek. Ta hand om dig. Du är så värdefull. Kram från en tacksam medresenär

    1. Biggan, du är en sådan klok, peppande och sharing lady! Skaffa en blogg:) Önskar dig känslostarka vackra Sanna med dina små guldklimpar till söner allt gott, lycka och välgång. Bostäder är som kärlek, en dag står den/hen bara där och man VET att det är rätt! Stor kram från ett regnigt Barcelona

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..