Tack för det här kapitlet!

Det är med blandade känslor jag skriver det här. Men nu har jag kommit till en punkt då det är dags att avsluta ännu ett kapitel. Mitt kapitel som bloggare.

Det har varit några fina år, både på Mama och här på Amelia. Ni läsare har ofta varit väldigt fina med mig och många av er har skrivit till mig och även stannat mig på stan när vi sprungit på varandra, för att tacka för mina texter. Det har varit uppskattat ska ni veta. Att känna att jag når ut och faktiskt kunnat påverka i den mån jag kunnat.

Ni har fått följa med mig genom några av mina mest omvälvande år. Från året då jag blev mamma för första gången, alla mina tankar om amning, sjalande, vegankost och det jag så starkt tror på, konsten att vara ärlig och sårbar.
Ni fick följa med mig genom min process med min bok och allt vad det innebar. Och även till min nästa graviditet, helt oväntad och oplanerade. Alla mina tankar då. Även min tid på BB (eftersom jag låg direkt och bloggade där strax efter att Lakkie-Bee somnat första dagen). Jag delade med mig av min hektiska resa på Sverigeturné med båda barnen några veckor efter att Lakkie-Bee föddes. Hur jag senare bröt mig loss helt och levde själv med barnen, hur jag strax efter det kraschade i en utmattning och därefter alla mina tankar som bearbetades då.

Jag har tagit med er högt och lågt och genom det som är just livet. Det äkta, det som vi alla går igenom.
Det har inte alltid varit lätt, eller känts helt problemfritt. Men jag har gjort det för att jag tror på något större. Att vi alla läker genom att visa oss sårbara, genom att förstå att vi inte är ensamma om allt vi bär inombords, och för att visa att det är starkt att våga visa just det. Den där förlegade felaktiga bilden om att det skulle vara svagt att visa sig sårbar är ett av mina mission att krossa och slå hål på.

Jag har fortfarande en del att styra i mitt liv för att helt känna stabiliteten. Men ouff vad jag har kommit långt under dessa år. Terapin avslutades för några veckor sedan. Barnen har skolats in på en fantastisk förskola sedan 1,5 månad tillbaka. Jag har börjat lyfta blicken och känner hur kreativiteten äntligen kommit tillbaka till mig, hittat tillbaka till en stor del av min energi och i måndags så skrev jag på för en ny lägenhet!

IMG_2009

Yepp, nu flyttar jag och barnen tillbaka till Södermalm. Vårt älskade söder. Nu har vår lägenhet kommit till oss och vi är så glada.

Allt händer när det är dags. När tiden är redo. Det är i stunder extremt svårt att hitta den tilliten till livet tycker jag. Men jag vet att det är så.

Senaste året har fått mig att växa mer än jag gjort på länge. Ett tufft år på många plan. Ett år då jag var tvungen att trycka på stopp, flytta hem till mina föräldrar, hoppa av en stor del av mina uppdrag & sätta mig på den där hållplatsen i livet & vänta. Det var ensamt många gånger, & rätt trist i stunder. Men jag visste att det var enda sättet just då för mig. Och medan jag satt där så passade jag på att jobba desto mer med min insida. Rena, rensa, renovera, bygga klart min grund & ladda om.

I våras när en del av energin kommit tillbaka så fixade jag till & sålde min lägenhet. Den hade blivit för liten för mig & min klan. Och jag hade kommit en bit på vägen.⭐️

De senaste månaderna har varit både spännande & läskiga. Jag har sökt efter den där känslan, samma känsla som jag fick då jag för första gången klev in i min gamla lägenhet & visste att ”Den här är min. Här ska jag bo.”

Jag började tvivla. ”Varför kommer aldrig känslan? Vart är vårt nya hem?”

Men så plötsligt dök den bara upp. Jag fick syn på en annons som varit ute ett tag. En annons som direkt gav mig värme inombords. Jag visste att det var nåt speciellt. Jag ringde mäklaren, bad om en visning, gick dit, kände in och log hela jag.

”Jag vet varför ni inte fått den såld. Den väntade på mig” sa jag till mäklaren. Jag lade ett bud som de blev glada för & nu är papprena påskrivna.
Fina Södermalm, snart är vi tillbaka hos dig.

❤
Som sagt, tillit. Tillit till livet. Jag övar på det.

Nu fortsätter jag att låta mina starka rötter gräva sig allt djupare ner i marken. Jag börjar bli redo, redo för nästa kapitel.
Tack för att ni ville följa med på det förra.
Nu är snart tiden inne för mig att lyfta blicken helt, sprida ut mina vingar och flyga framåt.
TACK! <3

(Och vill ni fortsätta följa mig så har jag ett instagramkonto där jag skriver en hel del och delar massor av goda veganrecept @sannabrading heter jag där) <3

  1. Camilla skriver:

    Tack Sanna för din generositet och dina kloka tankar! Grattis till ert nya hem! Önskar er all lycka!

  2. Tack 🌻 för det du skapat och för att du släpper taget 💜 allt gott

  3. JENNY skriver:

    Tack Sanna för din fina blogg! Jag har varit nyfiken på dig sedan jag såg filmen Ett hål i mitt hjärta (vem är det som är med i en sådan film och vad tänker hon?!?) och var därför glad när jag upptäckte din blogg! Sedan har jag varit fascinerat över att vi delar så många värderingar. Jag har uppskattat ditt engagemang för veganmat, sjalbarn m.m.
    Jag hoppas att jag snart får höra dig på radio eller andra kanaler igen :-). Kram Jenny

  4. nina skriver:

    Så fint skrivet och summerat, lycka till i framtiden! :<3

Lämna ett svar till nina Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..