Hur jag hittade syftet med mitt liv.

Det är en morgon i maj och jag bestämmer mig för att åka till ett kafe vid Sankt Eriksplan för att jobba.

Jag äter frukost och dricker te i lugn och ro, men det är något som inte är som det ska. Det är ofta så här nu för tiden. Det kryper i hela kroppen av rastlöshet. Jag har en tung känsla i bröstet, hjärtat känns som en stor klump. Jag kan inte vara kvar, så jag går mot tunnelbanan. Det är motigt för mig att ta mig dit, jag känner mig andfådd och totalt orkeslös. Trött, jag är så förbannat trött.
På vägen hem börjar det regna.
Tåget åker över bron mot Gullmarsplan och mina tårar forsa ner från kinderna. Vad fan är det här?

Vad är det som händer? Jag har vaknat varje morgon med hjärtklappning de senaste åren. Jag har ofta så ont i hjärtat att det känns som att någon tar ett grepp om det och klämmer av all kraft. När jag berättar det här för människor så säger de ”gå till läkare”. Men jag har gått till läkare. Gudarna ska veta att jag gått till läkare i mitt liv. Läkare och psykologer. Jag har haft alla möjliga olika influensor, halsproblem, eksem, svimningsattacker, magont, urinvägsinfektioner, en trötthet som aldrig tycks gå över, ätstörningar,  för att inte tala om depression, en känsla av att vara annorlunda och en ledsenhet som ett tungt täcke över mig. Jag har pumpats full med antibiotika och andra mediciner och så har det varit bra med det.

Mitt hjärta kan de inte hitta något fel på, säger de.

 

När jag kommer innanför dörren i min lägenhet i Enskede känns det som att jag inte får luft. Jag har aldrig fått en panikångestattack förut. Jag kippar efter luft men hela kroppen har låst sig.

Nu dör jag, tänker jag.

 

Det är augusti och jag packar min väska. Jag vet inte varför jag ska till Bali, jag vet bara att en liten svag tanke i mitt huvud gång på gång upprepat att det är dit jag ska åka.

Jag lämnar en relation med en människa jag fortfarande älskar. Det känns förjävligt och återigen i mitt liv känner jag mig hopplös. Jag försöker förklara för honom varför jag behöver åka, jag ger 100 förklaringar men svaret är att jag inte vet själv. Jag vet bara att mitt hjärta längtar så mycket.

Kan jag aldrig nöja mig? Sitta i båten. Göra sånt alla andra människor verkar så nöjda med att göra. Ha ett 9-17-jobb. Göra härliga saker på fritiden. Planera semesterresor. Vara tacksam över det jag har.

Jag försöker förklara min längtan till människor, men jag känner inte att de förstår mig. Frågan är om jag ens förstår mig själv.

 

I det här tyngs jag av ytterligare en annan känsla.

Världen.

Världen känns inte bra. Det politiska klimatet i Sverige blir hårdare och hårdare. Journalister som säger sig vara för medmänsklighet är i storbråk med varandra på Twitter. Jag klarar inte av att se det längre.

MAN MÅSTE JU KÄMPA EMOT, säger folk.

Människor är arga, upprörda. Är det inte politiska hätska debatter så är det raka motsatsen, blunda för allt, Paradise hotel och ”vem fan bryr sig?”-mentaliteten.

Allt känns som en enda stor paradox.

Och jag känner så starkt att jag vill hjälpa. Jag vill bidra till att världen blir bättre.

Men fan, jag orkar ju knappt stå på benen själv.

 

Jag är inte det minsta rädd för att resa till Bali, att vara borta på obestämd framtid, att inte veta om pengarna ska räcka till, vad mitt liv kommer vara den dagen jag kommer hem, om jag ens kommer att komma hem.

Jag är rädd för det andra alternativet. Att stanna kvar i Stockholm och kämpa.

För om det är något jag har lärt mig så är det: om jag gör som jag alltid gjort så kommer jag få samma resultat som jag alltid har fått.

Och så som jag haft det kan jag inte ha det. Inte en dag till.

Det är början av september.

Ubud är ett litet kulturmecka på Bali. Människor kommer hit för att hitta sig själva, för att yoga, dansa, meditera och gå kurser i konsthantverk. Jag åker hit främst för att jag läst om det i Eat, pray, love (en bok som betytt mycket för mig) och fått en bra feeling av stället.

Jag har bett taxichauffören ta mig till ett relativt billigt boende i Ubud. Han släpper av mig på en liten parkering där en ung kille utan kunskaper i engelska kilar in på en skuggig gård och visar mig ett mörkt, fuktigt litet rum som luktar mögel.

Jag frågar vad det kostar. Inget svar.

Jag försöker fråga om jag kan få en handduk. Inget svar.

Jag sätter mig på sängen och suckar. Det här går ju inte.

Jag tar min väska och drar vidare längs med gatan jag blivit avsläppt på. Den lilla killen tittar undrande på mig och jag bara rycker på axlarna och skakar på huvudet. Hur ska jag förklara att jag vill bara ha en säng att lägga mig i, helst en som inte känns som att den ser ut som blåmögelost under lakanet?

 

Längre ner på gatan hittar jag ett ställe som heter Nicks homestay. Jag har ingen aning om vad ett homestay är för något, men skylten ser fin. Det visar sig vara en populär boendeform som innebär att man bor på gården hos en familj.

Jag får ett rum med en takfläkt och en veranda. Det doftar bara lite mögel, men nu orkar jag faktiskt inte bry mig.

 

Dagen efter träffar jag min första vän. Han heter Ben och kommer från Australien. Han sitter på en vegetarisk resturang och petar bort tofun från sin nasi campur. Nasi campur är en balinesisk rätt med ris, tofu, tempe och grönsaker som jag ska komma att äta stora mängder av under min tid på Bali.

Han berättar att han varit i Ubud i två månader. Han bor med sin kompis utanför stan. Kompisen försörjer sig på två e-böcker som han skrivit. Ben är själv på väg att sadla om. Hans idé är att marknadsföra sängar på ett sätt sängar aldrig marknadsförts tidigare. Hans skriver copytexter i stil med ”likt en ängel vilar på ett fluffigt moln i sagornas värld, lika underbart kommer du att sjunka ner i den här sängen efter en hård dags jobb”. Ni får ursäkta att jag inte gör hans texter riktigt rättvisa, de var bättre än så där, jag minns bara inte riktigt hur han formulerade sig.

Ben har också en novell på gång. När han får höra att jag också skriver blir han eld och lågor. Han har en text om Ubud som han skickar till mig.

”Ubud is medicine. Some elixirs make you sick before they can heal you. Forcing you to pass the virus through your system, the fever of negativity swells up your soul to a painful pitch as you gain insight into just how toxic your life has become at home.

The futile way you hold onto clothes you have outgrown, people – however lovely and amazing, who are holding you back, the paralysing fear of knowing you need to bound forward, yet the limbs and your heart fail to crawl an inch.

What lessons can be extracted from the juice of Ubuds fresh and green fruit?

To not force ones life with the overflow of intentions, to curl ever so gracefully into each moment, grateful, inhaling sacred panic breath with a brimming heart, in love with now, no matter the darkness and the struggle trying to burrow it’s way within.

It’s all about self love”. 

 

Ubud har två uteställen som har öppet efter midnatt. Ben tar med mig till ett av dem, CP Lounge. Hans kompis, han med e-böckerna, kommer dit och sveper i sig två öl på mindre än 30 minuter. Han har problem med tjejer säger han. Problemet är att han har för många att välja mellan.

Jag inser att Ben flyttar sig närmare och närmare. Jag avslutar kvällen hastigt.

När vi ska kramas hejdå gör han ett försök att kyssa mig, jag gör ett fultrick och vänder kinden till.

Jag hör aldrig någonting av honom igen.

Men jag tar fram hans text och läser den många gånger.

 

Yogabarn är it-stället i Ubud. Det är det stora yogastället, dit ”alla” går. Deras schema är späckat från måndag-söndag, från 07 på morgonen till 21 på kvällen. Det är alla former av yoga du kan tänka dig, olika typer av meditationer, dans, capoeira, konserter.

En kväll går jag på en tibetan bowl-meditation. Den är så populär att människor köar för den två timmar innan.

En bloggläsare skriver att de här meditionerna gör att man ”ser” med hela sitt väsen. Jag kunde inte förklarat det bättre själv.

Under meditationen händer någonting. Plötsligt överväldigas jag av en djup rädsla. Jag andas med den, men det är svårt, den kommer så starkt. En timme senare är meditation över och jag vaknar med ett ryck, tydligen har jag somnat. Jag hastar upp, lite skamsen över att ha slumrat till. Jag känner mig märklig i kroppen. Som om någonting lämnat mig.

 

Varje dag har Yogabarn en ”community class”, gratis föreläsningar om ämnen som rör yoga och hälsa.

Det är på en sån här föreläsning om hälsa som jag får nys om att de har ett sjudagars detox-program varje månad. Jag har aldrig tidigare i mitt liv känt mig sugen på att göra en sjudagar lång fasta, men så som den här kvinnan presenterar det låter det fantastiskt. Hon pratar om ett program som handlar om att ta tag i de emotionella problem som vi dövar med mat.

Det är ett av mina problem.

Jag äter för att döva någonting. Jag är inte riktigt säker på vad det är jag försöker döva, men någonting är det. Och plötsligt känns det oerhört viktigt att få ta tag i varför.

Detoxen kostar drygt 10 000 kronor. Det är en 1/5 av min budget. Det känns inte rimligt över huvud taget, men jag bestämmer mig för att jag vill göra det ändå. Jag vill ge det som en gåva till mig själv. Om jag inte tar tag i det här nu, när ska jag då göra det?

Jag hoppar på detoxen kvällen före den börjar.

 

Detoxen tar på mina krafter. Vi dricker två gröna juicer om dagen, yogar och mediterar. Den tredje och fjärde dagen kan jag knappt ställa mig upp. Jag vet att det inte har med uteslutandet av mat att göra. De andra elva deltagarna har börjat må betydligt bättre.

Jag förstår att det här är någonting djupt emotionellt som vill upp till ytan.

Den fjärde dagen tittar hon som håller i detoxen bekymrat på mig och undrar om jag inte ska ta hjälp av någon av de healers som finns kopplade till Yogabarn.

Jag nickar. Säger att jag vill gå på en massage.

Det finns ingen tid ledig hos en massör och till sist hamnar jag hos en man som gör bodywork. Jag är så svag när vi träffas att det känns jobbigt att stå upp.

 

Han heter Rodolfo. Han har mörkt lockigt hår och de vänligaste ögon jag sett. Han kör mig till andra sidan Ubud och placerar mig på en madrass. Sen lägger han händerna på min rygg, han är så varm och kärleksfull och jag bara gråter. Han gör inte mycket under den timmen vi har tillsammans. Han håller sin hand på mitt hjärta och min hand på hans. Jag känner hur hans hjärta rusar och det strömmar energi över till mig.

När vi är klara är det som att han givit mig livet åter. Jag hoppar lätt upp bakom honom på vespan och visslar glatt på vägen tillbaka. Jag frågar om han kunde känna någonting speciellt under vår session. Han sa att han kommit att tänka på en historia:

Två munkar som var på vandring kom till en flod där de mötte en ung kvinna. Hon var rädd för strömmen och frågade om de kunde bära henne över. En av munkarna tvekade men den andra tog genast upp henne på sina axlar, bar henne över vattnet och satte ner henne på den andra stranden. Hon tackade honom och försvann.

De båda munkarna fortsatte sin väg. På kvällen kunde inte den ena munken längre hålla tyst, så han sa: ”Broder, vår andliga träning säger oss att undvika varje kontakt med kvinnor, men du tog upp en på dina axlar och bar henne!”

”Broder”, svarade den andre munken, ”jag satte ner henne på andra sidan floden. Bär du henne fortfarande?”.

 

Det är dags, inser jag, att jag lämnar det som varit och skapa mig ett nytt sätt att vara, ett nytt sätt att leva.

 

Detoxen är över, men jag känner fortfarande inte att jag mår bra. Jag är illamående, får ont i magen, känner mig svullen, jag är aldrig hungrig, det känns som att hela mitt matsmältningssystem lagt ner. Alla andra mår utmärkt, är glowiga i hyn och ser fram emot att börja äta på nytt.

Jag träffar en kvinna, en healer, som heter Jana. Hon är fantastisk.

Vi gör bland annat ett möte med mitt inre barn, som jag skrivit om här. 

En dag säger jag till henne att jag tvekar så mycket på det jag håller på med, vad det nu ens är jag håller på med:

– Du släpper dina rädslor, du helar dig själv. Och se dig omkring, se vilken fantastisk plats du tagit dig till. Din intuition har tagit dig till den här vackra platsen, där du kan få precis det stöd du behöver för den processen du nu går igenom. Någonting större än vad du kan ana pågår inom dig just nu. Du kommer förundras, för varje månad hur ditt liv förändrats.

Någonstans vet jag att hon har rätt. Jag kan bara inte känna det.

 

En kväll när jag sitter i restaurangen på Yogabarn (de har givetvis en eko/raw/ayurveda/spriulina-friendly restaurang) kommer en tjej från detoxen förbi.

Jag beklagar mig över att jag ledsnat på mitt boende.

Det är lite för stökigt, luktar lite mögel. Dessutom, den enda förväntningen jag hade på den här resan var att jag skulle få bo i en villa vid risfälten.

Hon tipsar mig om ett ställe, men det ligger en bit utanför stan. Jag kommer behöva köra vespa. Jag känner mig tveksam till det, eller snarare: livrädd.

Nåväl, jag väljer att strunta i rädslan och ta det som ett tecken.

Dagen efter plockar en man upp mig från stan och skjutsar mig till den allra vackraste lilla villan, med utsikt över risfälten och en alldeles egen pool.

Jag är fortfarande helt utslagen. Jag ligger i en solstol vid poolen när jag hör någon bakom mig säga ”hej”. Det är min granne. Första intrycket är att han är en stekare. Färgglada shorts, stora solglasögon, magrutor, kritvita tänder.

Oliver visar sig vara en oerhört ödmjuk och fin man från London. Han driver ett företag som coachar stora företag att utvecklas med hjälp av bland annat mindfulness.

Han lär mig mycket. Men fram för allt lär han mig om mina tankar. Hur viktigt det är att lära sig styra sina tankar för att må bra. Att jag genom mina tankar skapar min verklighet och därför är det så viktigt, om jag vill må bra, att hålla tankarna upplyfta.

Jag börjar tänka: jag är stark. Jag är klok. Jag lyssnar på mig själv. Det här ordnar sig.

Vareviga gång tankarna vandrar i väg i negativa spiraler och jag lyckas komma på mig själv så byter jag ut dem.

Jag är stark. Jag är klok. Jag lyssnar på mig själv. Det här ordnar sig.

 

Jag har ingen aning om vad jag ska göra efter Bali. Thailand? Australien? Min högsta önskan är att få lära ut yoga, men det känns svårt. Hur ska jag hitta något ställe där jag kan få in en fot och känna att jag trivs?

En meditation en kväll på Yogabarn får jag en vision om mig själv, att jag åker tillbaka till Indien och lär ut yoga.

Dagen efter skickar jag ett mejl till Ashiyana, det underbara center där jag utbildade mig till yogalärare. Det är verkligen på måfå, jag vet att de har en deal med utexaminerade yogalärare, att vissa får komma tillbaka dit för att praktisera vad de lärt sig under utbildningen. Men säsongen har redan börjat och mitt gamla negativa jag tänker att det är lönlöst, att de såklart har de lärare de behöver. Men mitt nya jag tänker: det går.

Någon dag senare får jag ett mejl. En av lärarna skriver att de egentligen har lärare så det räcker, men han gillar mig och har en bra känsla: ”Du är mer än välkommen!”

Det är svårt att beskriva hur glad jag blir.

 

Jag träffar fler healers i Ubud. Jag förvånar mig själv genom att lägga min resbudget på att hela mig själv. Det är som att jag söker ett slutgiltigt svar.

Till sist får jag det.

Jag går till en man som gör någonting som kallas för quantum shift. Det är svårt att förklara vad det är, men det handlar om kvantfysik. Mannen som gör det ställer, vad det känns som, hundratals frågor som utgår ifrån mig själv som barn och vänder och vrider min världsbild och den historia jag byggt upp om mitt eget liv tills allt slutar med att jag sitter och säger högt: jag är hel.

 

Jag går ut därifrån med vetskapen om att det är sant. Jag kanske fortfarande mår konstigt, men det är mitt gamla jag, mina rädslor som lämnar kroppen. Och jag lyssnar för första gången ordentligt på min kropp. Den ber mig att stanna upp.

Jag ligger på min yogamatta större delen av dagarna och bara andas mig igenom allt som dyker upp. Det är otroligt, hur många olika tankar, förnimmelser och känslor som hinner komma och gå på bara några timmar. Jag betraktar dem och möter dem kärleksfullt, men låter mig inte överväldigas och dras med i historien om någon känsla. Jag vet att de passerar. Hela tiden kommer det nya tankar som sveper iväg mig, som skapar känslor. Ibland får jag så varmt att det känns som att jag har feber. Ibland får jag tillbaka det onda i hjärtat. Ibland dyker det upp rädslor. Mycket märkliga känslor som kommer och går i magen.

Jag ligger där i stillhet och betraktar. Förundras över vad som händer med mig.

 

Jag säger upp alla mina uppdrag som journalist. Alla krönikor och de tidningar jag återkommande skrivit för. Så också den här bloggen. Det är svårt, men när jag har gjort det så känns det så lätt. Jag kan inte vara splittrad. Jag vill ha tid över som bara är min, för att kunna må bra.

 

Jag har en session med en healer inbokad, en fin tjej jag träffat här i Ubud som gör en speciell form av energy work, men jag bokar av den. Jag skriver till henne:

Jag har gått till en drös healers här i Ubud och för varje ny människa jag söker upp för att hjälpa mig så säger jag också till mig själv att jag har någonting i mig som behöver fixas. Vilket jag inte har. Jag har alla verktyg jag behöver nu. Jag har nu kommit så pass långt att jag kan säga att jag är hel. Därför kommer jag inte att ta någon mer hjälp nu. 

 

Jag har kommit till den punkten där jag vet: jag har allt inom mig.

Jag är hel.

Jag släpper taget om gamla känslor och tankar med lätthet och byter ut dem mot nya. Det är en process, men min inställning är att den går lätt.

Fram för allt: jag älskar mig själv.

Jag säger det, men framför allt tror jag att det handlar om att visa det.

Jag började visa det för mig själv redan för två år sedan när jag sa upp mig från ett jobb jag kände att jag var klar med, när jag la en massa tid och pengar på att utbilda mig till hundpsykolog (vilket jag har insett att jag haft otroligt mycket nytta av som yogalärare, att känna in och läsa av djur är precis som att läsa av människor, bara att människor fått för sig att det är språket som är det viktiga), när jag lämnade en relation som inte längre fungerade trots att jag var säker på att vi skulle gifta oss, när jag åkte till Indien och utbildade mig till yogalärare trots att jag inte vågade. När jag åkte till Bali utan att egentligen veta varför, bara att mitt hjärta längtade. När jag la pengar på en detox. Varje morgon jag stiger upp och ställer mig på yogamattan. Alla dagar när jag lyssnar in min kropp och känner om den faktiskt är hungrig eller om det bara är någonting annat, känslomässigt, som jag vill döva med mat. Att inte stressa utan att känna in vad jag behöver. Att känna tillit, att allting faktiskt har löst sig hittills och att det kommer att lösa sig framöver, bara jag tar det lugnt.

Allt det är självkärlek.

 

I början av den här resan skickade en bloggläsare en länk till mig. Det handlade om att hitta syftet med sitt liv. Det stod att man skulle sätta sig ner i 30 minuter och bara skriva ner precis allt som dök upp. När man väl hittat sitt syfte så skulle det vara så klart och tydligt att man började gråta. Jag testade det. Skrev och skrev, men det blev liksom inget.

 

I går morse satt jag på muren vid risfälten vid min villa för att meditera. Plötsligt stod det så klart för mig. Jag kunde formulera det så tydligt:

Mitt syfte här i livet är att vara jag. Att vandra min väg. Att älska mig själv för att inom mig skapa en kärleksfull plats varifrån jag kan hjälpa andra människor att hitta nya vägar i livet och släppa gammalt känslomässigt bagage de inte längre behöver bära på.

Och tårarna trillade ner för kinderna.

Det här är mitt sista inlägg.

Tack för att du har läst.

Från mitt hjärta: all kärlek.

LOADING..

Svar på frågor, del 4.

De sista svaren. I morgon kommer det sista blogginlägget. Det kommer bli rätt långt har jag på känn :)

Hej,

Kommer verkligen sakna dina ord.

Jag undrar när man vet att man ska ta steget. Att bryta upp från en långvarig relation med barn inblandade.
Känslan svajar från ena dagen till den andra men ändå vet jag att jag måste gå. Men när?
Kommer det en dag när man bara vet?
Eller måste man bestämma sig och göra det ändå?

Så svårt..

Det verkar av allt att döma som om du redan har svaret.
Men, fråga dig själv: kommer du att kunna leva med honom?
Om svaret är: ja, om han ändrar sig. Då ska du lämna honom.
Om svaret är: ja, jag kommer vilja leva med honom precis som han är just nu och jag vet att jag kommer acceptera och älska honom – om du helt och sant kan lova dig det – stanna!

Hej! 

I somras bad jag dig att skriva om hur man ska våga visa en kille att man är intresserad. Jag tror du döpte inlägget till ” Att våga stå där med hjärtat i handen”.

Nu skulle jag önska att du skrev ett inlägg om något snarliknande. Nämligen hur man behåller tron på kärleken. När man bara haft korta relationer, dejtat mycket men fortfarande inte hittat han som är rätt. Hur ska man orka våga och våga och satsa? Vill inte få känslan att jag ger upp. Hoppas du förstår vad jag menar och att det inte är alltför ”luddigt” :-)

Kram!

Jag tänker så här: satsa på dig själv. Satsa så mycket på dig själv som det bara går, så den dagen det dyker upp en kille så får han jobba hårt för att DU ska släppa in honom i ditt liv – för att du redan har det så bra och fulländat själv och det enda du vill ha är någon som berikar ditt liv ytterligare.
Som jag ser det finns det tre olika faser av ”sökande”:
1. Du är halv och söker febrilt en annan halva som ska komplettera dig.
2. Du är stängd av förtvivlan och hopplöshet och säger bestämt att du aldrig ska ha en relation med någon.
3. Du är hel. Du älskar dig själv och nöjd liv du valt att leva. Du söker inte aktivt efter någon, men du är öppen för kärlek den dagen det dyker upp någon som kan komplettera och tillföra ännu mer härlighet till det fina liv du redan lever.

Hej Sandra! Läser din blogg dagligen men inte alltid jag kan kommentera. Och följer dig på Insta och njuter av dina bilder. Vill veta hur det funkar med Natural C och om du kan rekommendera det? Jag vill sluta med alla hormoner för gott men vill inte ha barn så funderar på NC och vill veta hur det funkar och om det inte är allt för krångligt för otekniska mig…


Tack på förhand och tack för att du delar dina tankar och upplevelser med oss. Du är bäst!

Natural cycles funkar som så att du skaffar ett abonnemang. Sedan skaffar du deras app. Sedan tar du tempen varje morgon, ungefär samma tid och skriver in det i appen. Efter ett tag kommer den att börja visa när du förväntas ha ägglossning och mens. Det tar lite tid! Ha tålamod!

Åh Sandra, jag önskar att du kunde dela dina tankar om det här med att vara i en relation med någon man älskar men där relationen ändå skaver så. Där tankarna på att lämna finns parallellt och lika starka som tanken på att ”tänk om vi kan klara ut det och bli lyckliga tillsammans”. Ändlösa samtal om hur olika situationer känns och upplevs. Oändliga samtal om vad vi båda längtar efter. Ofta väldigt lika, men ändå så är känslan av ensamhet i tvåsamheten så stark och känslan av otillräcklighet både för sig själv och den andre är enorm. Vi har småbarn och en vardag kring dem. Lever tillsammans som vänner. Jag längtar enormt efter en inre frid men vet inte hur den ska kunna ges plats när grubbel tar över det mesta. Tack för din fantastiska blogg.

Åh. Älskade du. Du kan bara ändra dig själv. Kan du ändra din inställning till er relation? Går det att få det att sluta skava?
Jag har ofta också känt mig ensam i relationer och jag tror att det beror på två saker:
1. Att jag inte känt mig hel, att jag hela tiden förväntat mig att den andra personen ska fylla en del av ett tomrum inom mig.
2. Att jag tror att det finns någon annan där ute som väntar på att jag ska göra mitt jobb med mig själv och att vi en dag ska kunna mötas och allt kommer att kännas så självklart.


Hej!

Jag kommer som flera andra skrivit sakna din blogg! Men tycker du gör så sjukt rätt som hela tiden följer din röst.Jag har två frågor.
Första är att jag är sjukt pepp på att åka till Bali själv, men tycker det känns läskigt att åka taxi själv eller gå själv på kvällarna. Hur tänkte du kring det?
Andra frågan är kring mitt jobb. Jag vantrivs så otroligt (och har gjort i 6år). Skulle behöva säga upp mig nu nu nu för att det är så dåligt för mig, men är så sjukt rädd att inte få nått jobb, eller till slut ta det typ av jobb man hade som tonåring. Hur ska man tänka här?

Åk till Bali! Jag har varit i Ubud nästan hela tiden och jag åker inte taxi utan kör moppe. Jag har inte några problem med att promenera själv på kvällarna, men jag går å andra sidan och lägger mig rätt tidigt, hehe. Bali är mycket säkert. Dock skulle jag inte vingla ute ensam och full, men det är väl aldrig att rekommendera någonstans i världen.
Om du vantrivs ska du inte vara kvar. Livet är så kort! Nu kommer det ännu en klyscha: men när en dörr stängs öppnas en annan. Är värsta tänkbara scenariot att du får ta ett jobb som du hade när du var tonåring? Ja… Då kanske det är värt att våga, hoppa och se vad som händer.

 

Undrar inget. Ville bara skriva nått, har varit en ubåt länge :). Lycka till med allt. Fast åh andra sidan bara för att.. Vad tror du händer när vi dör? Om man får vara så fräck att ställa en så svår eller kanske lätt fråga ;)

Hehe, ubåt! Jag tror att det blir vitt, precis som människor med nära-döden-upplevelser berättar. Sen tror jag att man får ägna en liten stund åt att tänka över livet och skratta åt hur allvarligt man trodde att det var. Sen tror jag att man återföds, på något sätt. Jag tror inte att ens medvetande bara försvinner.

Hej! Jag kommer att sakna dina blogginlägg. Har du tips på någon annan att följa?
Lycka till, det är så härligt att du följer ditt hjärta! Hoppas vi får höra av dig senare. Jessica

 Tuva Minna Linn. Hon uppdaterar inte alltför ofta, men när hon skriver … jisses.
Min magkänsla har sedan flera års tid tillbaka varit stark. När den kallar, lyssnar jag. Jag har bytt gymnasieprogram över en lektion, sagt upp mig från jobbet och brutit upp med vänner. Säger känslan inom mig ”kör”, har jag gjort det. Nu är jag på ett välbetalt ”bra jobb”, har lägenhet och många vänner. Det är bra, men det känns inte bra. Jag är oproduktiv på jobbet, samtidigt som jag på fritiden startar blogg, tränar och lagar mat som gör mig gott. För mig är jobbet så mycket mer än bara ett jobb, jag vill andas det och det gör jag långt ifrån nu. Jag letar konstant och febrilt efter ”kör”-känslan i bröst och mage på nätet, i böcker, i tankarna, men den kommer inte till mig. ”Kanske yogalärare då?”- inget svar. ”Yolo och lämna allt?”-inget svar ”JOBBA ÄNNU HÅRDARE??”- inget svar, möjligtvis en suck på sin höjd, haha.
Vad ska jag göra? Jag vill bort men min inre röst säger inte vart jag ska ta vägen.Tack fina Sandra för allt ljus du ger, kram.
Kan du vara närvarande i det som är? Njuter du av det och är tacksam över det? För mig är det oftast när jag ger upp och slutar leta och kämpa som de mest fantastiska saker bara kommer till mig. Det går tyvärr inte att beställa svar från hjärtat. De kommer när de kommer. Öva mindfulness så länge :)

Vad fint med en frågestund! Jag har en fråga om stress och motivation. Det är såhär att jag skriver c-uppsats nu. Eller rättare sagt, jag borde göra det. Det har gått veckor, men jag kommer knappt framåt överhuvudtaget. Jag är i slutet av min utbildning och har på nåt sätt klarat tre år. Det är såhär varje gång jag ska göra en uppgift som är tråkig och jobbig – jag skjuter upp det, blir stressad och hatar mig själv för att jag inte bara kan skärpa mig som alla andra. Skillnaden den här gången är att det inte kommer funka att skjuta upp det till dagen innan deadline. Det känns så himla kaosigt i huvudet och jag är rädd för paniken som kommer drabba mig när jag väl ska försöka få ordning på det. Så jag flyr istället. Gör allt annat än det jag borde. Jag önskar att jag kunde lyssna på dina råd om att göra det man vill, det som känns rätt. Men det kan jag ju inte – jag måste skriva den här uppsatsen om jag ska få min examen. Hur motiverar jag mig till att göra det här som känns så svårt, jobbigt och tråkigt? Kram

Här kom ett svar från en annan Sandra: Nu svarar en annan Sandra:). Jag kommer precis ihåg hur det var att plugga & det ständigt dåliga samvetet. Jag började se universitet som ett jobb; jag började plugga kl 8, åt lunch kl 12, kort promenad och kl 17 var jag fri att göra vad jag ville!
Lycka till, snart väntar ett kul jobb och en riktig lön!
Jag tycker det låter som ett bra förslag. Kom ihåg att du inte måste någonting här i livet. Du väljer att göra det. Kram och lycka till!
  1. Hej,
    Saknar din blogg och dina kloka ord.
    Hur har du det nu?
    God jul och hoppas du får ett magiskt nyår :)

  2. Tack för din blogg! Det har inspirerat mig att öppna en egen blogg eftersom jag själv i alla år skrivit vanlig dagbok med liknande tankar och är just nu i en förändringsprocess där jag tagit mycket hjälp från din blogg. Lycka till med allt!

  3. Jag vill bara tacka dig för allt du skrivit här i bloggen. Dina ord har gett mig så mycket tankar och inspiration <3

  4. Hej! Jag har inte kommenterat något men jag har skickat ett mail. Jag förstår att du säkert har massor att svara på och inte hinner med alla, men jag är rädd att nu när du slutar med bloggen också slutar svara på mail och mitt inte blir besvarat. Jag vill så gärna höra vad du har att säga om det luddiga mail jag skrev. Kram

Comments are closed.

LOADING..

Svar på frågor, del 3.

Preventivmedel. Så himla mycket tankar kring de. Jag har aldrig och kommer aldrig stoppa i mig hormoner i form av p-piller eller liknande. Jag har väldigt regelbunden mens, festar inte ofta, sover bra osv & är sugen att testa natural cycles. Så, är du nöjd? Är de krångligt? Har du hört från någon i din närhet som blivit gravid TROTS att hon varit noga med att ta tempen?

Något annat preventivmedel du kan rekommendera om du nu inte skulle rekommendera natural cycles?
Fint att du frågar, jag är väldigt engagerad i det här ämnet. Först och främst: härligt att höra att du inte stoppar i dig hormoner. Så här tänker jag: jag är en kvinna. Jag föddes med den här kroppen jag lever i. Det innebär att jag känner den här kroppen allra bäst. Så länge jag inte rubbar dess balanser med hormoner eller mediciner så är min kropp är helt perfekt och den berättar allt jag vill veta så länge jag är villig att lyssna. Jag började använda natural cycles, men nu använder jag det rätt sällan. Varför? För att jag börjat känna in min kropp så väl, jag vet när jag har ägglossning och därmed vet jag också när jag kan bli gravid eller inte. Jag kan känna i min kropp plus att jag har andra knep att se det (kolla upp tex sekretmetoden).

Nu har jag ingen pojkvän, så jag har inte behövt oroa mig utan har i lugn och ro kunnat känna in och börjat förstå min kropp och dess signaler.

Jag har inte hört någon som blivit gravid med natural cycles, men också tror jag att det beror på hur mycket du förlitar dig på temperaturen och hur mycket du faktiskt lägger tid på att lära känna din egen kropp.

Det stora problemet, tror jag, är att många kvinnor i dag är så disconnectade från sina kroppar. De tror att andra människor vet bättre vad deras kroppar vill och behöver. Så är det inte! Min övertygelse är att allt är connectat, själen, kroppen och psyket. Allt hör ihop. Tankar, känslor och inställningar påverkar oss så mycket mer än vi tror. Min stora önskan är att alla kvinnor skulle läsa boken Womens bodies, womens wisdom. Bli vän med din kropp. Det är det bästa tipset jag kan ge (och evig kärlek till min vän Helene som tipsade mig om den, även om det tog sitt lilla tag innan jag fattade att jag skulle läsa den). Du kommer förstå allt och lite till!

Jag behöver styrka. Vet inte hur jag ska skapa förändring. Vill vara tillfreds med mig själv.

Senaste året har jag förlorat en familjemedlem och varit heltidssjukskriven i några månader, bytt jobb, blivit deprimerad och varit deltidssjukskriven, fått antidepp i maxdos som hjälpt mig, köpt lägenhet och roddat med en totalrenovering. Under denna period har jag gått upp 20 kg. Även börjat må sämre med trötthet, dåligt minne, det sociala är jobbigt osv. Jobbar heltid men försöker ta det lugnare. Är sockerberoende och viktuppgången gör mig så obekväm. Det måste sluta. Jag tycker jag försöker, det måste sluta. Men det känns så svårt och hopplöst. Känner inte igen mig själv.

Börja med att ge upp att försöka. Släpp allt kämpande. Säg för dig själv: ”bra saker kommer till mig, härliga saker kommer till mig”. Se över din egen inställning: tror du att det alltid kommer vara så här, eller kan du faktiskt öppna upp för att livet kommer att lösa sig, att det kommer att bli riktigt jävla härligt, att du kommer utvecklas, må bra, skratta, ha underbara, givande relationer?

Du behöver inte göra någonting, ju mer du letar utanför dig själv för en lösning, desto vilsnare kommer du att bli. Börja i ditt eget huvud! Stor kram

Min fråga är om bloggen kommer att ligga kvar på Amelia ett tag så en kan läsa tillbaka lite..? Om inte, har du planer på att skriva en bok eller i alla fall samla dina inlägg i en? 

Jag tror att min blogg kommer ligga kvar ett litet tag till, spara direktadressen för den kommer nog inte ligga kvar så länge på själva startsidan! Jag ska skriva en bok. Jag väntar bara på att orden ska komma till mig :) Följ mig på Instagram så länge!

Hej Zandra! Jag är extremt sugen på att åka på en yogaresa alternativt en resa till en plats där jag kan gå på mycket yogapass efter jul. :) Vore roligt att komma till Indien. Ska man boka boende innan eller kan man boka på plats? Är det läskigt att åka dit som ensam tjej, om man ska åka taxi t ex? :) Tack för att du delar med dig så mycket av din resa. Kram A

Åh, vore fint om du vill komma till Indien. Boka innan för det är ett populärt ställe! Taxi är inga problem, be dem att skicka en taxi till flygplatsen när du bokar boendet så slipper du oroa dig för att hamna med någon skummis. Hoppas vi ses! Och mejla mig om du kommer så får du en gratis valfri session pt-yoga/reiki/written guidance!

Har du som yogalärare någon förklaring till varför hela mitt inre allt som oftast skriker nej till att yoga – men när jag väl lägger några minuter på att göra yoga-övningar så blir jag glad och mår väldigt bra. Hur kan jag känna ett så starkt motstånd mot något som gör att jag mår bra?

Vill också passa på att tacka för att du via bloggandet gjorde mig nyfiken på yogan och på så sätt fick mig att testa!

Jag tror att du känner motstånd för att du har mycket känslomässigt bagage som satt sig i kroppen. Var mjuk och försiktig med dig själv, när kroppen känner så ska du inte pusha! Gör yin och restorativeyoga och lugn hatha. Gör inget där kroppen skriker nej. Fokusera på andningen. Mycket, mycket självkärlek så kommer kroppen vilja ha mer av yogan!

Tack för alla dina texter. Jag kommer sakna din blogg! Jag undrar hur man ska våga följa sitt hjärta utan att bli alltför påverkad av saker runt omkring en? Tex vänner och familj, sociala medier osv. KRAM!

Jag hade problem med det där i början också. Det blir lättare och lättare efter ett tag, för du kommer att inse att vad någon annan tycker och tänker är deras tankar och föreställningar om hur livet ska levas. Du kan välja att skapa ditt eget liv.

Tänk på hur mycket åsikter det finns i dag. Googla någonting och du får tusentals perspektiv på ett ämne. Dina vänner tycker saker, dina föräldrar tycker saker. Men det fina är att du är en vuxen människa och du är fri att göra precis vad du vill så länge det inte skadar någon annan människa eller bryter mot lagen förstås. Har du svårt att göra det för din egen skull, tänk att du gör det för det lilla barn du en gång i tiden var. <3

Hej! Jag gillar ditt mod och din förmåga att lyssna inåt. Jag söker febrilt men hittar inte det som jag mest längtar efter. Blev så oerhört berörd när du skrev att depression kan vara själen som längtar till något annat. Jag har längtat i tretton år nu och det känns tungt. Är trött på att vara fast i mitt förflutna, kvar i gamla roller, för rädd för att ryta ifrån och för vilsen för att känna lust till livet som pågår här och nu. Hjärtat ger inga tydliga svar ännu men jag tror att jag vet vad ett av mina hinder är och det jag vill fråga dig är hur du tror att man kan gå från att vara utifrånstyrd till inifrånstyrd? Vill även önska dig all lycka och kärlek på din fortsatta resa. Kram M

Jag tror det vi kallar depression, utmattning, kronisk trötthet, allt vad det nu är och medicinerar för fulla muggar, handlar mycket mer om det själsliga än vad samhället vill få oss att tro. Jag tror att det är en längtan att utvecklas, att växa, att känna sig hel. Innerst inne vet du att du inte kom till den här jorden för att känna dig vilsen utan att det finns ett större syfte än så. Börja jobba med dina tankar och attityder. Sluta upprepa din historia. Du kan när som helst bestämma att du är en ny människa, som gör andra val, för din skull. Och när du glömmer det så blame:a inte dig själv utan var glad över att du kom på dig själv så du har en chans att fortsätta förändra dina tankar. Nu kanske du tänker att det här är svårt, att det är någonting som tar lång tid. Ändra den tanken! Tänk att det är lätt, det kommer att gå snabbt. Ändra alla gamla invanda tankemönster som lagt sig som en blöt filt över ditt välmående.

”Lätt för dig att säga”, kanske du också tänker. Tänk dig att jag var på exakt samma plats som du. Jag trodde att det var lika omöjligt som du tror nu. Men det går att förändra, om du vill det!

Ändra dina perspektiv, läs böcker om att jobba med sina tankar. Tex: Lyckofällan.

Tack för alla kloka och ”spot on” inlägg! Kommer att sakna dem! Min fråga: jag vill börja yoga men tycker att det är en djungel när jag googlat på yoga för nybörjare. Vilken yogaform skulle du rekommendera mig att börja med?

Lycka till med allt! Kram/Åsa

Hur är du som person? Restorativeyoga är väldigt lugn, i princip vilande meditation i olika ställningar, bra om du har höga stressnivåer, känner dig utmattad. Yinyoga är min favoritform, en yoga där du stannar i positioner 3-10 minuter, så att kroppen får tid på sig att släppa efter bindväven. Hathayoga kan vara i princip hur utmanande eller lugnt som helst, oftast är det dock lite lugnare där du stannar i positionerna runt fem andetag. Vinyasa och ashtanga är mer utmanande fysiskt, jag skulle inte börja med ashtanga, men det är en smaksak. Har du en studio eller ett gym att gå till, testa gå på lite olika klasser och med olika lärare. Du kommer hitta den yogan som passar dig bäst! Ge inte upp om inte de första gångerna känns som att du hittat hem.

Min fråga rör min relation till mina föräldrar. Jag har haft en vanlig uppväxt med föräldrar som älskar mig, men som vuxen känner jag att vi befinner oss mil ifrån varandra. Det finns mycket som orsakar detta; generationsklyftan känns stor, de har fortfarande ett påtagligt ”jag som är äldre och mer erfaren”-tänk och vi kan sällan prata om djupare saker än väder, vind och barnbarn utan att bli oense. Jag upplever att de lyssnar väldigt dåligt och är inte särskilt intresserade av mig eller mitt liv. Sedan jag själv fick barn så längtar jag efter en mer jämlik, ärlig relation där vi kan prata med varandra utan att min pappa blir arg och min mamma börjar gråta. Det låter ju som att jag säger fruktansvärda saker till dem, men detta kan alltså hända av att jag blir småsur över att mamma i sin städiver råkat kasta bort mina saker, eller att jag ger uttryck för en politisk åsikt som de inte delar. Min pappa hjälper i princip inte alls till med barnen när vi ses, han går från bordet och sticker iväg till något av sina projekt och min mamma hjälper till men sitter också mycket med sin telefon. Jag längtar bara efter att kunna PRATA med dem, att jag ibland kan få stöd och hjälp. Istället måste jag vara supersmidig och krumbukta mig för att vi ska ha det trevligt. Det är jättesvårt, för om de vore andra människor så skulle jag verkligen begränsa umgänget, men de är mina föräldrar och min äldsta son tycker ändå mycket om att vara med dem. Dessutom är de i princip de enda barnvakter vi har, även om vi inte bor nära varandra. Hur tycker du att jag ska tänka? Tack för din tid!

Så. Jag förstår dig. Men jag tänker också så här: allt du vill att dina föräldrar ska ge dig, ge det till dig själv. De är inte skyldiga dig någonting, det går att tänka mycket hur föräldrar borde och inte borde vara men i grund och botten har de gett dig livet och tagit hand om dig när du varit ett litet barn och nu är du inte deras ansvar längre. Det är som de är och du kan inte ändra på det, den enda personen du kan ändra på är dig själv och din inställning till dem. Begränsa umgänget om du vill begränsa umgänget eller hitta ett annat sätt att förhålla dig till dem.

Nu är jag hård, men du bad om min åsikt. Stor kram

LOADING..